tag:blogger.com,1999:blog-49642909658048832642024-03-08T09:20:55.099+01:00Tillbaka till livet- att drabbas av utmattningsdepression och vägen tillbaka till livetTillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.comBlogger40125tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-86457334520714118362016-09-01T18:16:00.003+02:002016-09-01T18:16:44.983+02:00Uppföljning på mötet i vårasHej, alla där ute som läser här och undrar vad som hänt sedan i våras. Hemskt ledsen att jag slutar skriva efter ett "katastrofinlägg"!<br />
<br />
Mötet gick okej eller ja hyffsat. Kanske lämnade jag ut mig själv lite mer än vad jag tänkt men okej, jag får leva med det. Vi träffades en gång till innan semestern. Stämde av hur läget var och hur vi går vidare. Ska ses igen om två veckor.<br />
<br />
På mötet fick jag tala om att jag inte längre fixar att jobba med det jag håller på med relaterat till min sjukskrivning och varför jag blev sjukskriven. Att det jag gör nu är bland det sista jag ville göra och ändå var det det som jag fick ta om jag skulle börja jobba igen. Tyvärr var jag i rätt "dåligt" skick just vid det där mötet så jag upplevdes nog inte arbetsför överhuvudtaget. Jag fick frågan om jag ville gå hem, vara sjukskriven på heltid men det sa jag NEJ till. Jag är inte sjukskriven för att jag inte vill jobba så det ska de inte tro, inte på något sätt är jag sjukskriven för att jag inte vill göra rätt för mig. Jag kände mig dock intryckt i ett hörn, kände mig tvungen att ge svar på vad jag vill och kan jobba med. Jag vet inte. Jag känner mig blockerad. Kan inte tänka. Vi bestämde att människorna på personalkontoret skulle se över organisation om det fanns några lediga tjänster på gång. Bokade in ett nytt möte, en avstämning för att se hur det gick.<br />
<br />
Innan avstämningsmötet blev jag orolig eftersom det kändes som om jag gett uttryck för att jag inte hade något att komma med. Att jag inte hade någon vilja eller egna förslag eller något. Jag försökte skriva ner och försökte tänka ut åtminstone några saker och saker som jag faktiskt är bra på (inte lätt att erkänna för sig själv). Kände att jag var tvungen att visa framfötterna, att jag faktiskt ville det här och inte bara smita från det andra. Jag bokade en träff med en av dem som var med från personalkontoret, var tvungen att ta fram dem här sakerna innan vi skulle ses igen för att de skulle titta efter rätt jobb, titta bredare än vad som kom fram på första mötet. Det gick bra, hon var lätt att prata med, ny för mig men väldigt bra.<br />
<br />
Vid avstämningsmötet konstaterades det mest att de inte hittat något som passar. De menade på att alla arbeten är stressiga och att det därför blir svårt att hitta något okej jobb överhuvudtaget. Jaha! Jag menade på att det är mina arbetsuppgifter idag som gör att jag inte får full kapacitet, det är vad jag tror just nu. Med rätt arbete tror jag att min ork skulle bli större utifrån att mitt psyke också skulle bli mer sporrat. Jag kanske har fel men jag vill tro på att jag orkar mer. Kan mer. Vi funderade på om jag kunde gå med bredvid någon, typ som praktik eller prova på. Dels för att testa min förmåga men också få visa vad jag går för, att jag faktiskt kan göra annat än vad jag arbetar med idag. Men där har ju Försäkringskassan sina regler. Det måste finnas ett jobb att kunna bli anställd på med dem arbetsuppgifterna. Det är så trångsynt men visst det kan ju visa sig att jag klarar av att jobba mer om jag får göra något annat och så finns det inget jobb men jag har visat att jag har arbetsförmågan och då blir jag av med min sjukpenning och arbetslös på kuppen. Japp, det ska inte vara så enkelt här i världen. Vi kom inte så mycket längre. Bokade ett nytt möte till hösten vilket nu blir om cirka två veckor.<br />
<br />
Jag fick i uppgift att kontakta min handläggare på FK för att kolla av regelverket utifrån tänket ovan. Fick inte kontakt med henne per telefon, inte via mail heller till en början. Fick svar efter någon vecka. Kunde ju inte skriva allt i mail så ville ju ha kontakt med henne per telefon. Men kontentan blev att vi skulle höras av efter semestern vilket jag kom på nu när jag skriver detta. Måste alltså kontakta min handläggare så snart som möjligt eftersom hon inte har hört av sig. Det är inte lätt att vara sjukskriven men det vet väl alla redan.<br />
<br />
Nu blev det här rörigt tycker jag men var bara tvungen att svara på lite frågor jag fått men som jag inte orkat svara på tidigare. Jo, jag jobbar alltså halvtid fortfarande.Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-45028736603540932822016-05-26T22:14:00.002+02:002016-05-26T22:14:49.421+02:00Större och allvarligare än jag tänktImorgon händer det. Mötet. Jag är nervös nu, vet inte alls vad jag ska säga. Vet inte om jag borde ha kopplat in Försäkringskassan. Idag kom min chef och sa att det kommer med ytterligare en person från HR-avdelningen. En rehabsamordnare som var med i början på min sjukskrivning. Så jobbigt det blev. Jag trodde bara att vi skulle ta ett lättsamt snack med den där personen från HR, diskutera lite lätt bara hur man ska tänka framåt. Så jobbigt. Jag mot tre andra. Det är sånt som jag verkligen tycker är jobbigt. Känns som jag mot världen liksom. Kommer det ställas ultimatum. Kommer jag få två val - antingen tar du det här eller också får du gå. Katastroftankar kommer fast jag kanske inte alls behöver tänka så. Nervös. Vad vill jag. Vad ska jag säga. Vad kan jag säga utan att lämna ut mig helt. Så sjukt nervös. Ska försöka sova nu.Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-70803094967833295142016-05-23T22:21:00.001+02:002016-05-23T22:21:40.520+02:00Förändring<p dir="ltr">Idag hade jag samtal med min chef om min arbetssituation. Förra veckan hade jag laddat och visste precis vad jag skulle säga. Idag innan mötet stort svart hål. Jag var tvungen att fråga min vän om vad det var jag skulle säga för hon och jag pratade om det förra veckan. Sagt och gjort berättade jag för chefen hur mina stresspåslag blivit allt mer påtagliga. Att mitt yrke inte fungerar längre. Om några dagar ska vi träffa en person från personalavdelningen (HR). Min chef tycker vi ska se över om jag inte kan få göra något annat, byta tjänst. Men vad är jag beredd på. Vad kan jag gå med på. Vad måste jag gå med på. Frågorna växer och jag är liksom lite chockad över vilken vändning mötet med chefen tog. Var inte alls beredd på det. Men något måste jag ändra på. För att få må bättre.</p>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-75292078627476948422016-05-23T00:19:00.001+02:002016-05-23T00:20:17.563+02:00Skållad råtta - minst sagt!<p dir="ltr">Fick en kommentar idag på ett av mina tidigare inlägg. Det relaterade till att arbeta som en skållad råtta.</p>
<p dir="ltr">Ja, just nu känns det så i allra högsta grad. Hinner inte andas på jobbet, glömmer bort att ta lugna djupa andetag. Ont i bröstet, kan det va ångest som smyger på. Yr. Ont i kroppen. Arg, besviken, ledsen. När jag upptäcker att jag gör lika mycket eller till och med mer än vissa kollegor som jobbar hundra procent mot mina ynka femtio. Ändå ska jag motivera varför jag inte kan trycka in ännu en uppgift. </p>
<p dir="ltr">Va på massage häromdagen, brukar gå en gång i månaden. Massören sa att jag är den stelaste kunden han haft. Den här gången va det som om jag till och med va öm i huden. Jag är så nära att ge upp igen. På jobbet är jag ingen, INGEN. När kollegorna inte ens bryr sig om att jag jobbar istället för att fika, jobbar över mina timmar och knappt tar någon lunch då och då. De kan sitta och fika i fyrtiofem minuter och snacka skit, rasten är femton minuter egentligen. Trettio minuter som hade kunnat användas till att jobba på, få något gjort. Kom inte till mig sen och säg att ni inte hinner med så jag måste ställa upp mer. Glöm det. Känns som om jag är satt på en viss tjänst för att jag inte vill ha den. Så att jag ska kasta in handduken och ge upp. Säga upp mig eller bli uppsagd.</p>
<p dir="ltr">Får minnesluckor allt oftare. Försvinner plötsligt från ett samtal, mitt i en mening. Svart hål. Men vill inte hitta nödbromsen, vägrar.</p>
<p dir="ltr">Förresten, jag är sjukskriven femtio procent i fyra månader till. Inte aktuellt att öka just nu tyckte läkaren. Vågar inte göra ändringar på medicinfronten, jag är beredd att hålla med den här gången. Fyra månader till. Förstår ni. Fyra månader. När ska jag bli normal.</p>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-66106255946384526342016-04-28T19:00:00.000+02:002016-04-28T19:00:45.056+02:00TvivelDet syns oftast inte utanpå. Många ser inte och förstår inte hur det verkligen är. Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte bli en del i sjukförsäkringssnurren under många år, fastna där och inte komma ur den. Jag vill vara frisk, jag vill vara arbetsför till hundra procent. Jag vill vara stark. Jag vill vara uthållig och orka med. Jag vill slippa att få känslan av att huvudet ska sprängas när det blir för mycket, för mycket i min värld vilket jag inte vet om det är samma mått för mig som för någon som inte varit där jag är. Jag tror att jag presterar, att jag arbetar snabbt och effektivt på jobbet men jag börjar tvivla på mig själv. Jag kanske inte gör det, det kanske är därför jag inte hinner med det som jag blir tilldelad att göra. Det kanske är jag som inte är arbetsför för den där halvtiden. Jag tror att jag skriver det jag ska på jobbet som en skållad råtta. Men jag vet inte. Hur snabba är de andra? Jag kanske har fel om mig själv. Jag kanske inte klarar måttet.Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-8044275602061324092016-04-27T22:47:00.004+02:002016-04-27T22:47:59.907+02:00Vila - inte tränaMin nuvarande samtalskontakt säger till mig att en utmattning kan man inte träna bort - det är vila, vila och åter vila som kan få en att komma tillbaka. Lika lång tid det har tagit att hamna där - lika lång tid att komma tillbaka, i bästa fall. En depression och en utmattning är två skilda saker. En depression kan komma av en utmattning men i grund och botten handlar det om utmattningen, behandlingen för utmattningen. Inte bara se en depression. Mållös. Det är ju det jag alltid har sagt när det gäller mig. Men nästan ingen har tänkt så, speciellt inte inom vården. Jag har inte bara varit en person med depression - den kom när jag redan passerat väggen. När huvudet redan gjort hål i betongmuren. Då kom depressionen.<br />
<br />
Jag har under hela min sjukskrivning fått höra att jag behöver aktivera mig, att komma igång med saker, få bort depressionen genom fysisk träning och andra sociala aktiviteter. Jag har hela tiden försökt göra allt det där med blandade resultat. Inte många har förstått att mycket har gjort mig sämre, har bromsat och förlängt min rehabilitering. Jag har förstått det ibland och ibland inte. Jag har ju velat gjort saker för att komma tillbaka, så snabbt det kan gå. Men samtidigt har jag ju hela tiden känt att det är så, att jag mår sämre av att känna press på att prestera aktiviteter, fysisk träning, sociala situationer. Det tragiska är bara att behöva vila sig genom ett antal år, det är inget liv och jag vill leva.Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-38874339161827684582016-04-26T23:54:00.001+02:002016-04-26T23:55:20.240+02:00Hur ska jag göra för att inte gå sönder igen?<p dir="ltr">Pressad. Känslan av att bli kontrollerad. Stressad så det känns som om huvudet går sönder, uttänjd tills det spricker. Glömmer andas. Stickningar i ansiktet. Värre tinnitus. Blir lätt provocerad på jobbet och ger utlopp för det, lite för mycket. Känns som om ingen på jobbet förstår. Jobbar mer än vad jag ska för att hinna med. Att jobba halvtid fungerar inget bra. Funderar fram och tillbaka på att prova gå upp i tid till 75%, kanske mindre stress då, kanske inte. Stort steg från halvtid, ingen ledig dag som nu. Min vilodag mitt i veckan. Jag behöver den men kanske blir bättre om jag jobbar 75%. Vågar jag?</p>
<p dir="ltr">Känns sådär just nu.</p>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-49801958824020734282016-01-12T23:45:00.003+01:002016-01-12T23:45:55.193+01:00Märklig vändningJag hade tänkt att skriva om bakslag, höjning av medicindos, att drömjobbet blir ledigt och att jag så gärna vill ha det att jag spelar teater för att verka bättre än vad jag är, att ha fysiskt ont på grund av ångest över tankarna på att inte få det där jobbet, att knappt kunna andas och att gråta i duschen när ingen hör eller ser. Men..<br />
<br />
Idag fick jag en kommentar på ett av mina inlägg här på bloggen. Ett inlägg som gav mig en form av uppenbarelse. Jag har förstått och vetat det så länge men inte velat släppa taget. Varför ska mitt jobb styra mitt liv? Varför ska mitt jobb vara mer värt än min familj och mig själv? Varför måste jag sträva efter det som jag idag tror är det perfekta jobbet för mig? Betyder det verkligen så mycket att jag behöver må psykiskt dåligt av att sträva efter det? "Sluta prioritera jobbet", "Prioritera dig själv" "NU". Ja, gör det nu. Detta var de rader som gick rakt in i mig helt oförberedd på känslan som kom. Varför ska jag ha sådan ångest så det gör fysiskt ont av att sträva efter något som jag tror är bäst? Varför ska jag bry mig överhuvudtaget? Det får väl bli som det blir! Min hälsa är viktigast så jag kan vara en bra mamma och fru. En glad mamma och fru. En person som kan njuta av livet vilket jag inte gjort på så många år nu. En person som släpper på alla krav, bara är i nuet och låter det bli som det blir utan att för den skull bli helt passiv i val och styrning. Men liksom låta ett lugn komma över mig när beslut skall tas, när väntan på något finns där. Jag hoppas att denna känsla håller i sig och att jag faktiskt kan leva efter detta från nu och framöver. Märklig vändning..<br />
<br />
Tack du som gav mig dessa ord.<br />
<br />Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-84044017520518906522016-01-10T23:12:00.001+01:002016-01-10T23:12:50.224+01:00Förlåt.. jag har inte orkat!Hej!<br />
<br />
Det är flera av er som läser min blogg som kommenterat eller skickat mail senaste månaden. Jag är hemskt ledsen att jag inte svarat eller gett respons på dessa. Jag har bara inte orkat. Ledsen för det.<br />
<br />
Jag är glad att ni hittat hit och vill följa mig och läsa om min väg tillbaka till livet igen. Det är ju dock väldigt mycket bloggtorka här som synes. Jag har mycket att berätta men orkar inte ta allt nu. Ska försöka få ihop något vartefter. Händer mycket nu. Både botten och mindre bottengrejor. Några bra saker på ett sett med samtidigt dåligt på ett annat. Jaha så var jag igång i alla fall.. Det är så mycket jag vill skriva. Men jag orkar inte nu. Ledsen.<br />
<br />Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-55062023383706913862015-11-14T00:02:00.000+01:002015-11-14T21:50:55.657+01:00Livets nivå här och nuFör att beskriva hur mitt liv ser ut just nu efter några månaders bloggtorka ska jag här göra en liten sammanfattning över nuläget.<div>
<br></div>
<div>
Som jag skrev i tidigare inlägg så arbetstränar jag fortfarande på samma jobb som jag började arbetsträna på för ett år sedan. Fem timmar om dagen/fyra dagar i veckan och en helt ledig dag mitt i veckan. Det går rätt bra när jag är där men när jag kommer hem släpper jag masken och orken bara dalar. Det är svårt att förklara för mina arbetskamrater att jag inte fungerar som jag gör på jobbet hela dagen, hela veckan. Ibland fungerar jag ju inte på jobbet heller och då är det mer påtagligt att jag faktiskt inte mår helt bra. Häromdagen var jag så fruktansvärt trött när jag åkte från jobbet så jag fick en blackout när jag skulle köra in i en rondell, jag kom bara inte ihåg hur man skulle göra. Om jag skulle åka fram och ställa mig på sidan om framförvarande bilar eller om jag skulle stå bakom och vänta på min tur, hur jag skulle visa var jag skulle och vem som hade företräde. Helt knäppt. Läskigt. Jag klarade mig dock och kom hem men jag var skärrad hela vägen hem och kom liksom inte på hur man skulle göra på hela kvällen. Jag var tvungen att fråga min man när han kom hem från jobbet hur man skulle göra.</div>
<div>
<br></div>
<div>
Orken varierar. Jag har upptäckt att jag har svackor på 4-5 dagar sen fungerar jag rätt bra i ungefär en vecka. Sen kommer en ny svacka och sen fungerar jag i en vecka igen. För nån dag sen mådde jag så dåligt att jag grät, orkeslös, yr och matt. Var tvungen att avboka en frissatid som jag sett fram emot, fick be svärfar ta med sonen på hans innebandyträning. Var bara helt utslagen. Det började redan tre dagar tidigare efter och under uppföljningsmötet med FK samt mitt samtal med läkaren. Dagen efter mådde jag skit men tvingade mig till jobbet i alla fall. Sen gick det inte längre, tur att det var min ledig dag så jag slapp vara hemma från jobbet. Dagen efter var det lite bättre men visst var jag trött och hade koncentrationssvårigheter men jag var ju i alla fall på jobbet. </div>
<div>
<br></div>
<div>
Förutom arbetsträningen har jag lagt ner sjukgymnastiken sen i början på sommaren, jobbet tog över. Var tvungen att prioritera det. Jag rör alldeles för lite på mig, är utomhus alldeles för lite. Får ofta höra käcka kommentaren om hur bra det är att röra på sig och hur bra det är att få frisk luft. Som om jag inte vet det. Men ge mig en spark i baken då, hjälp mig att komma ut, dra med mig på en promenad så kanske jag skulle kunna göra allt som är så bra! Förutsatt att jag klarar av att jobba.</div>
<div>
<br></div>
<div>
Ju mer tid jag har lagt på jobbet ju mindre tid har jag orkat ägna åt familjen och hemmet. Orken hemma krymper allt mer och mer och det börjar kännas som det gjorde innan jag blev sjuk. Glädjen hemma försvinner. Masken med käckhet och duktighet släpper jag hemma, den där som oftast är påklistrad på jobbet och när jag träffar vissa människor.</div>
<div>
<br></div>
<div>
Jag ser kollegor må dåligt, jag får höra om andras livsöden och andras oro för familjemedlemmar. Jag är så öppen för sånt, jag är som en magnet som känner av underliggande känslor och beteenden hos människor. Ibland undrar jag varför just jag ska vara sån, det underlättar ju inte precis min egen återhämtning. Men kan inte stänga av. Det är både och.</div>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-18473043153285049462015-11-12T20:16:00.002+01:002015-11-12T20:16:27.226+01:00Prestigeförlust - bakslag eller vad det nu ska kallasAtt vilja sträva mot ett mål långt där borta som vart efter tiden går bara kommer närmare och närmare men ju längre tiden går ju mer tydligt blir det att målet kommer missas, det känns inte bra. Verkligen inte bra. Jag hade ett mål att nå i slutet på januari 2016 - att komma upp till heltid under arbetsträningen så jag då kunde börja jobba på riktigt. Det gick inte så målet skrevs om till att nå 75 procent. Nu verkar även det målet vara för stort. Jag ska backa fyra timmar i veckan, hade kommit upp i lite mer än halvtid sedan lite mer än en månad tillbaka, målet att nå 75 procent var i sikte. Men. När är gränsen då man inte längre klarar av både jobb och familj? Vad är skäligt att försaka för att kunna arbeta? Jag är väldigt känslig för yttre stress, krav, saker jag måste hjälpa till med, vill bara försvinna, får en stor tung äcklig klump inom mig. Vill vara ifred, dra ner persiennerna och låtsas som om jag inte är hemma ifall någon skulle få för sig att ringa på dörren. Så kan det vara i värsta fall fyra-fem dagar i rad, inte gå utanför dörren, inte klä på sig vanliga kläder utan gå i pyjamasen dygnet runt, inte duscha, verkligen inte vilja träffa folk, gömmer mig. Nu har läkaren, rehabsamordnaren och Försäkringskassan bedömt att jag ska backa, backa till 50 procent, sänka målet ytterligare. Nu är målet halvtid, att kunna börja jobba halvtid när arbetsträningen upphör i slutet på januari. Jag var inte överens om detta, jag vill ju mer, känns som en prestigegrej. Känns som om jag förlorat och skäms för det. Men jag förstår ju att de vill mig väl, att det ska vara hållbart över tid. Läkaren sa att jobbet inte skulle ta över så jag inte orkade med att vara mamma. Att det inte fick göra det. På nåt sätt känner jag mig också lättad. Lättad över att någon säger till mig att jag faktiskt inte ska lägga ner hela min kraft på mitt arbete, att jag faktiskt ska klara av att ha ett socialt liv utanför, att klara av att vara mamma så som det borde vara. Men ändå så skäms jag. Jag duger inte till, räcker inte till att vara fungerande på en normal nivå. Slits mellan lättnad och skam. Ett bakslag.<br />
<br />
Ångesten blev så stark inför att behöva tala om på jobbet att jag skulle backa. Jag fick inte ur mig det första dagen, inte heller andra dagen, tredje dagen var jag hemma. Först den fjärde dagen vågade jag säga något. Blev inte lika jobbigt som jag tänkt. Vad knäpp man är, vad knäpp <b>jag</b> är.<br />
<br />
Att acceptera, omvärdera, tänka positivt på det som ändå förändrats i rätt riktning, se var jag är nu i förhållande till för ett år sedan, två år sedan, tre år sedan. Det är svårt. Vill ju vara duktig.Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-63207533603909098932015-11-04T12:47:00.000+01:002015-11-04T12:49:09.979+01:00"Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden"<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">Jag har verkligen inte skrivit på så länge men jag har tagit en paus, ett break. Jag har koncentrerat mig på det verkliga livet men har heller inte orkat med att skriva här. Jag hoppas att det finns några kvar där ute som läser, eller ja, jag gör ju det här mest för min egen skull men också för de som faktiskt är där jag är eller har varit. Eller för de som är på väg dit men som kan hindras att slå i för hårt.</span><br />
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">Idag läste jag något som berörde mig så mycket. Jag kunde känna varenda ord som om det var mitt eget. Så jag bara måste dela med mig av det. Fick inspiration att skriva här igen. Detta är så som jag känner det:</span><br />
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><br /></span>
<div style="background-color: white; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; font-stretch: normal; margin: 0.75em 0px 0px; position: relative;">
<i><b>Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden</b></i></div>
<div style="background-color: white; font-stretch: normal; font-weight: normal; margin: 0.75em 0px 0px; position: relative;">
<i style="line-height: 1.4;"><span style="font-family: inherit;">Livet, detta pärlband av sammanbrott. Telefonen hade inte låtit på två timmar, dörren hade varit tyst veckan ut. Jag var trött och den enda delen av mig som var social var nätupplagan. Det finns perioder en måste genomgå. Jobbiga perioder....</span></i></div>
<div class="post-body entry-content" id="post-body-7776476684495300257" itemprop="description articleBody" style="background-color: white; font-family: Arial, Tahoma, Helvetica, FreeSans, sans-serif; line-height: 1.4; position: relative; width: 650px;">
<div class="p1" style="font-size: 13.2px;">
<span class="s1"><span style="font-family: Verdana, sans-serif; font-size: xx-small;"><br /></span></span></div>
</div>
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">Fortsätt att läsa på:</span><br />
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><a href="http://www.vakentimmar.com/2015/10/jag-vill-leva-jag-orkar-bara-inte.html?spref=fb&m=1" target="_blank">http://www.vakentimmar.com/2015/10/jag-vill-leva-jag-orkar-bara-inte.html?spref=fb&m=1</a></span><br />
<br />
<br />
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;">Kram på er!</span><br />
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Arial, Helvetica, sans-serif;"><br /></span>Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-42915959306198663952015-04-30T15:00:00.000+02:002015-04-30T15:00:12.569+02:00Jag önskar att jag kunde vara lite mer positivDet blir tyvärr mest negativa inslag på bloggen. Kände idag när jag gick från arbetsträningen att jag nog är den mest negativa människan i min arbetsgrupp. Varför måste jag vara sådan? Varför måste mitt liv vara så negativt? Jag vill ju alltid allas väl och ve men jag blir så negativ hela tiden.<br />
<br />
Jag orkar inte med att alltid vara den som ser alla fel och brister på saker och ting. Att alltid vara den som styr med allt och ser till att saker fungerar. Men jag kan liksom inte sluta för då stör jag mig så jag mår dåligt för det. Ibland känner jag att jag är för smart för mitt eget bästa. För smart för att jobba där jag gör. Inte så att jag vill skryta, det vill jag verkligen inte men jag verkar ju vara ensam (nästan i alla fall) om att hela tiden se hur saker kan göras bättre eller utvecklas. Varför kan jag inte bara stänga av den funktionen i min hjärna så slipper jag bry mig så mycket och slipper bli frustrerad över situationen. Det leder ju bara till att jag blir negativ till det som är, negativ till hur saker löses och negativ i hur jag pratar med människor runt omkring mig. Jag vill vara positiv, lyfta andra och mig själv och leverera positiv energi. Men jag kommer nog inte komma dit om jag själv inte mår helt bra. Frågan är bara hur jag ska komma dit?Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-22312596285526343662015-04-29T12:00:00.000+02:002015-04-29T12:00:10.275+02:00Nytt upplägg på sjukgymnastikenEftersom jag avbokat flertalet av mina träningstider hos sjukgymnasten senaste månaden så kom min sjukgymnast och jag överens om ett nytt upplägg förra veckan. Istället för att jag ska känna mig tvingad att komma dit på bestämda tider så fick jag med mig ett träningsschema hem där jag varje dag ska ta mig för att göra något. Det finns inga krav på vad det där något är, bara det rör fysisk aktivitet. Varken hur länge eller hur hårt är preciserat utan det är helt upp till mig själv utifrån vad jag klarar för dagen. Det handlar mest om att jag ska ta mig för att göra något, att jag ska få en spark i rumpan och komma igång. Sen när jag mår bättre är jag välkommen att börja träna hos sjukgymnasten igen men nu behöver jag bara få vara utan prestationskrav. Lite prestation blir det ju eftersom jag ska göra något varje dag men eftersom inte omfattningen är bestämd så känns det inte lika tungt. Jag kan göra något när jag själv känner under dagen och välja aktivitet utifrån vad jag just nu är sugen på att göra (om det nu finns något sug alls). Sjukgymnasten ska följa upp varje vecka, höra av sig per telefon eller mail, för att se så jag faktiskt gör det jag säger att jag ska göra. Jag behöver någon som håller koll annars struntar jag helt enkelt i det och bara lägger av. Jag hoppas att detta ska fungera bättre för mig just nu.Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-51635088400009079882015-04-28T16:07:00.000+02:002015-04-28T16:07:11.371+02:00Rehabiliteringsuppföljning igen..För två veckor sedan var det dags för rehabiliteringsuppföljning igen. Målet som var satt var ju halvtid till förste juni. Gränsen flyttades fram två veckor. Jag får behålla min lediga dag i veckan längst fram till dess, helst pröva utan den innan. Lägger på mer tid på de fyra dagar jag redan jobbar. Inte så mycket mer att orda om. Jag pustar ut, glad att jag får behålla min lediga dag ett tag till, behöver verkligen den dagen för återhämtning.Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-38451539553277378472015-04-28T15:46:00.001+02:002015-04-28T15:46:37.809+02:00En tung månadDet har börjat ta emot igen, så där äckligt mycket att det känns fysiskt inombords. Förra veckan kunde jag inte gå till arbetsträningen, jag kunde bara inte. Jag kände så starkt motstånd inombords så jag lyssnade på det. Bra eller dåligt, vet inte. Min KBT-terapeut skulle nog kunna säga att det var dåligt för jag lät ångesten vinna men jag var tvungen att prioritera mig själv, sätta mig själv i första rummet och inte tvinga mig själv till något som kändes omöjligt just då.<div>
<br /></div>
<div>
För två veckor sedan hade jag uppföljning med min läkare. Jag fick göra såna där tester för att se om jag fortfarande var deprimerad, det var jag ju förstås enligt läkaren. Själv anser jag mig bara vara utmattad men det är så svårt att säga vad som är vad. Men jag kan väl hålla med om att jag under senaste halvåret börjat gå neråt igen i mitt mående. Jag gick med på att börja med en ny medicin, fast jag vägrat i nästan ett år. Men jag orkar inte ha det så här längre, var tvungen att pröva nu, vad har jag att förlora liksom. Men självklart är jag rädd för biverkningar och negativa konsekvenser av medicinen men det är ju inte säkert att det blir något sådant. Jag är inne i medicinträsket och verkar inte ta mig ur som jag planerat, inte på överskådlig tid i alla fall.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Jag borde verkligen byta arbetsplats, jag vet! Men hur ska jag kunna göra det? Hur ska jag kunna sätta mig själv och min familj i arbetslöshet och dessutom med en lång pågående sjukskrivning? Hur ska jag kunna få ett annat jobb när jag inte ens kan prestera på arbetsträningen vissa dagar? Arbetsträningen som inte kräver något av mig egentligen.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Sjukskrivningen förlängdes tre månader, arbetsträning med förutsättningen att tiden ökas väldigt långsamt och strukturerat. Läkaruppföljning om sex veckor.</div>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-72131427794112140342015-03-23T14:16:00.001+01:002015-03-23T14:16:53.449+01:00Hjärndimma<p dir="ltr">Idag va ingen bra dag på jobbet. Kunde inte koncentrera mig, kunde inte få ihop det jag skulle skriva. Allt kändes bara rörigt. Tidspress. Va tvungen att bli färdig innan jag gick hem. Blev kvar längre än vad jag skulle. Kändes inte bra. Rädd för att aldrig komma tillbaka, rädd att ha tappat min förmåga. Men vad skulle jag göra istället? Jag har tappat all längtan, tappat bort framtidstron. Det är helt blankt när jag försöker tänka ut vad jag vill bli när jag blir stor. Frustrerande. Svart hål.</p>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-88266068030661883892015-03-21T09:58:00.001+01:002015-03-21T10:13:24.186+01:00Psykiatriker som gick in i väggen<div dir="ltr">
Lyssna på den här intervjun med psykiatrikern som själv gick in i väggen. Jag känner igen mig i mycket hon beskriver. Hur man ena dagen kan utföra något och andra dagen fungerar det inte. Att det går upp och ner, fram och tillbaka.</div>
<div dir="ltr">
<br /></div>
<div dir="ltr">
<a href="http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/psykiatrikern-gickin-i-v%C3%A4ggen-det-tog-bara-stopp-3100037" target="_blank">http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/psykiatrikern-gickin-i-v%C3%A4ggen-det-tog-bara-stopp-3100037</a></div>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-25261822955497551762015-03-19T00:26:00.001+01:002015-03-19T18:27:08.006+01:00Tung degklump <p dir="ltr">Min lediga dag. Orkar ingenting. Får ingenting gjort. Tung degklump. Handlingsförlamad.</p>
<p dir="ltr">Är detta meningen med livet?</p>
<p dir="ltr">Hur ska jag klara mig utan min lediga dag? Ångestklump i magen.</p>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-66052245468342090692015-03-18T23:27:00.001+01:002015-03-18T23:28:15.004+01:00Var snäll mot dig själv!<p dir="ltr">"Du slår så hårt på dig själv, så hårt skulle du aldrig slå någon annan."</p>
<p dir="ltr">Det har etsat sig kvar i min hjärna, de där orden min terapeut sa häromdagen. Varför ska det vara så svårt att va snäll mot sig själv? Att inte se allt som inte blev som det va tänkt som misslyckanden? Att älska sig själv? Att respektera sig själv? Att säga nej? Hur bär man sig åt när man aldrig har lyckats med allt detta tidigare? Att inte slå på sig själv!</p>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-42815307912706096582015-03-09T08:30:00.000+01:002015-03-09T08:30:01.598+01:00VännerJag har under en tid funderat på begreppen vän, vänskap och vänner. När är man vänner och när börjar det suddas ut i något ytligare, kanske helt förintas och upphöra?<br />
<br />
Wiktionarys definition på vän är: <i>person som en annan person är nära bekant med och vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit.</i><br />
<br />
När slutar man att vara nära någon annan person? Det finns människor i mitt liv som jag varit väldigt nära vän med, riktigt nära. Men det är idag människor som jag inte alls har kontakt med längre vilket känns väldigt konstigt när jag tänker på det. Konstigt därför att vi delat så mycket djupt från vårt innersta. Nästan känt varandra bättre än vi känt oss själva. Det gör mig ledsen. Men jag känner att vissa av dessa människor har valt bort mig och då är det deras val, jag har gjort försök att finnas kvar men det har hela tiden runnit ut i sanden av olika anledningar. Några har bara försvunnit bort, sakta men säkert.<br />
<br />
Det finns även människor i mitt liv som jag varit vän med men kanske inte så nära som de jag beskrivit ovan. Men mer vän än bekant, något där i mellan kanske. Dessa har också försvunnit, några tidigare i livet på grund av ändrad familjesituation, boplats eller vad det nu beror på, några har försvunnit sedan jag blev sjuk, dragit sig undan. Jag har inte orkat upprätthålla dessa kontakter.<br />
<br />
Jag har nästan inga vänner kvar. Har bara en enda nära vän idag som jag faktiskt kan kalla för nära vän. Jag behöver fler vänner, behöver ett socialt nätverk, ett socialt sammanhang att få växa i men jag har inte kraften att göra något åt det. Vet inte var jag hör hemma, i vilken kontext jag skulle kunna hitta några vänner. Jag behöver människor som ger mig energi, inte tar. Jag behöver människor att skratta tillsammans med, att göra roliga och upplyftande saker med, att kunna vara både glad och ledsen med. Men jag vet inte var eller hur jag ska börja. Hur hittar man nya vänner när man är mitt i livet? När man inte har orken eller tycker att livet är toppen? Vem vill bli vän med en ibland nedstämd person som aldrig orkar umgås? Det blir lite moment 22.Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-75605481799343726922015-03-08T08:00:00.000+01:002015-03-08T08:00:01.132+01:00RehabiliteringsplaneringNyligen hade jag rehabiliteringsuppföljning med FK, arbetsgivaren och vården. Jag har nu arbetstränat i lite mer än fem månader. Det har inte gått så fort uppåt som jag först trodde. Nu som först har jag precis kommit upp i 25 %. På mötet kom vi överens om att jag ska försöka nå halvtid förste juni. Det blir en ökning med 15 minuter per dag varje vecka. Min lediga dag i veckan får jag ha kvar fram tills nästa avstämning i april men sen ryker den också. Får nästan ångest när jag tänker på det. Jag behöver verkligen min lediga dag. Jag som redan känner att det är för mycket med sjukgymnastik på min lediga dag. Jag får ta ett steg i taget och försöka, jag kan inget annat göra.<div>
<br /></div>
<div>
Min terapeut och jag kom överens om att jag max ska delta i möten en timme om dagen eftersom mötena tar sådan energi från mig. Jag har svårt att orka med, hänger inte med tillslut och får anstränga hjärnan till det yttersta vilket resulterar i hjärntrötthet, huvudvärk och allmänt dåligt mående. Känns även en timme för mycket ska jag dra ner fem-tio minuter för att se var mitt max är för att jag även efter mötet skall kunna fungera bra. När jag hittar den nivån får jag köra så ett tag för att sedan successivt arbeta tiden uppåt.</div>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-7681519989953424282015-03-07T09:54:00.002+01:002015-03-07T10:49:17.173+01:00LäkarsamtalI mitt förra inlägg skrev jag om min läkare som hade en felaktig bild och inställning till hur jag har agerat när det gäller mina vårdkontakter och erbjudna behandlingar. Igår fick jag äntligen en telefontid med läkaren och han bad om ursäkt, jag var rak och ifrågasatte hans syn och vad det stod i journalen vilket han grundat sina åsikter på. Kändes som om vi faktiskt kom överens, han skrev ner vad jag sa i journalen och ändrade uppfattning om hur saker och ting förhöll sig. Nu hoppas jag verkligen att han kommer ihåg allt det där tills nästa gång och att han faktiskt skrev vad jag sa och inte feltolkade det också. Men det kändes i vilket fall som helst bra efter det samtalet. Han tjatade inte om att jag skulle äta mer mediciner utan stöttade mig i nertrappningen som jag håller på med. Blev nästan förvånad. Den här veckan har varit bättre än förra. Då hade han nog fått stoppa i mig vad som helst, jag hade gått med på det mesta. Nu är jag tillbaka, inga mer mediciner än de jag redan har. Mitt dåliga mående senaste veckorna har nog till stora delar berott på medicinjusteringen. Nu känns det som om det går uppåt igen.Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-90409724697431297592015-03-02T17:21:00.001+01:002015-03-07T10:48:49.876+01:00Trodde inte jag skulle behöva skriva det här..Det har gått nästan 1,5 månad sedan jag trappade ner en av mina mediciner. Jag tänkte verkligen bli av med medicinerna. Men det verkar som om jag får ge mig just nu, trappa upp igen eller börja med någon ny medicin. Depressionen har börjat göra sig starkt påmind igen vilket känns så konstigt, overkligt. Om det fortsätter så här kommer jag inte att klara av arbetsträningen alls. Frågan är bara hur länge man ska stå ut, skilja på utsättningssymtom och verklig depression. Till på råga på allt skriver min läkare till min terapeut, i samband med att terapeuten efterfrågade en telefonkontakt från min läkare till mig, att jag skulle ha avsagt mig läkarbesök, tackat nej till vidare samtalsbehandling och sagt nej till föreslagen medicinering och därför förstod han inte varför han skulle ringa mig. Något minne av att jag skulle ha en nedtrappningsöverenskommelse med honom det hade han inte. Så dum jag känner mig, liten, utlämnad. Vad står det egentligen om mig i mina journaler, vad står det mer som inte är sant? Vad är det mer som är utelämnat som visar på hur saker förhåller sig?<br />
<div>
<br /></div>
<div>
Ja, jag ringde till mottagningen för att fråga varför jag skulle få komma till en annan läkare vid sista återbesöket. Jag ville fortsätta ha samma läkare eftersom jag tidigare fått byta så mycket. Sekreteraren skulle kolla upp detta och återkomma. Istället fick jag en telefontid till min gamla läkare och min besökstid ströks. Jag bara undrade och ställde frågan om det var möjligt att få behålla samma läkare!!!? Men det tolkades tydligen som om jag sagt ifrån om läkarbesök!</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Ja, jag har slutat gå till min psykoterapeut efter nästan två års tid men det var något som jag uppfattade som ett gemensamt beslut mellan mig och min terapeut och att det dessutom var hon som initierade det hela. Jag kom inte längre tillsammans med henne, det blev mest prat om samma saker och det kändes nog som om vi var färdiga med varandra. Jag hade ju redan påbörjat KBT-terapi parallellt och det var också där jag kände att jag kom framåt och hade större behov av, dessutom fanns den terapeuten på närmre håll rent logistikmässigt för mig.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Ja, jag har sagt nej till föreslagen medicinering därför att de redan lyckats få mig att gå med på två olika preparat redan. (Fler innan dess men som blivit utbytta). Jag har varit rädd för biverkningar, rädd att bli ännu mer trött och håglös vilket jag också fört en diskussion om med min läkare och som han ändå verkade förstå och acceptera. Beroende av ännu mer mediciner, fast det blir man inte enligt läkaren, beroende alltså. Jo, eller hur?! Varför reagerar kroppen då negativt när man tar bort medicinen man ätit?</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Nej, jag vill bara skrika åt dem att de kan dra någonstans just nu. För jag har verkligen inte velat bidra till en försämring av mitt mående. Mitt sikte har hela tiden varit att bli bättre, få må bra på riktigt. </div>
Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-4964290965804883264.post-50032501513392313552015-02-18T11:42:00.001+01:002015-03-07T10:48:08.219+01:00Vad strävar jag efter?Igår när jag träffade min terapeut pratade vi om det här med att jobba 100 %. Är det dit jag ska komma, vill jag det, kommer jag att någonsin kunna det? Jag hoppas ju det! Men min terapeut ville ta ner mig på jorden lite, ställa om siktet lite lägre för att det skulle bli mer hanterbart, mer verklighetsanknutet, mer rimligt i dagsläget. Jag tänkte mig att vara uppe i halvtid om lite mer än två månader, min terapeut ökade på det med en och en halv månad, flyttade fram gränserna lite. Jag tänkte heltid till nyår, min terapeut 75 %. På ett sätt är jag tacksam för att någon faktiskt bromsar mig, för det är jag dålig på själv. Men samtidigt får jag ångest över att det tar tid, över att jag inte kommer framåt i snabbare takt. Men jag vet ju att risken är så enormt stor att jag får ett så stort bakslag att jag inte kommer igen, kanske inte någonsin, om jag driver på för snabbt.<br />
<br />
Jag har hela tiden känslan av att jag måste försvara mig. Försvara varför jag inte kommer upp i tid snabbare. Försvara min sjukdom och hur det är. Det komiska är att det inte är FK och vården som jag måste slås mot utan snarare omgivningen i övrigt. Man kunde ju tänka sig att det skulle vara tvärtom men nej, inte just nu.Tillbakatilllivethttp://www.blogger.com/profile/16536266475129848192noreply@blogger.com4