lördag 14 november 2015

Livets nivå här och nu

För att beskriva hur mitt liv ser ut just nu efter några månaders bloggtorka ska jag här göra en liten sammanfattning över nuläget.

Som jag skrev i tidigare inlägg så arbetstränar jag fortfarande på samma jobb som jag började arbetsträna på för ett år sedan. Fem timmar om dagen/fyra dagar i veckan och en helt ledig dag mitt i veckan. Det går rätt bra när jag är där men när jag kommer hem släpper jag masken och orken bara dalar. Det är svårt att förklara för mina arbetskamrater att jag inte fungerar som jag gör på jobbet hela dagen, hela veckan. Ibland fungerar jag ju inte på jobbet heller och då är det mer påtagligt att jag faktiskt inte mår helt bra. Häromdagen var jag så fruktansvärt trött när jag åkte från jobbet så jag fick en blackout när jag skulle köra in i en rondell, jag kom bara inte ihåg hur man skulle göra. Om jag skulle åka fram och ställa mig på sidan om framförvarande bilar eller om jag skulle stå bakom och vänta på min tur, hur jag skulle visa var jag skulle och vem som hade företräde. Helt knäppt. Läskigt. Jag klarade mig dock och kom hem men jag var skärrad hela vägen hem och kom liksom inte på hur man skulle göra på hela kvällen. Jag var tvungen att fråga min man när han kom hem från jobbet hur man skulle göra.

Orken varierar. Jag har upptäckt att jag har svackor på 4-5 dagar sen fungerar jag rätt bra i ungefär en vecka. Sen kommer en ny svacka och sen fungerar jag i en vecka igen. För nån dag sen mådde jag så dåligt att jag grät, orkeslös, yr och matt. Var tvungen att avboka en frissatid som jag sett fram emot, fick be svärfar ta med sonen på hans innebandyträning. Var bara helt utslagen. Det började redan tre dagar tidigare efter och under uppföljningsmötet med FK samt mitt samtal med läkaren. Dagen efter mådde jag skit men tvingade mig till jobbet i alla fall. Sen gick det inte längre, tur att det var min ledig dag så jag slapp vara hemma från jobbet. Dagen efter var det lite bättre men visst var jag trött och hade koncentrationssvårigheter men jag var ju i alla fall på jobbet. 

Förutom arbetsträningen har jag lagt ner sjukgymnastiken sen i början på sommaren, jobbet tog över. Var tvungen att prioritera det. Jag rör alldeles för lite på mig, är utomhus alldeles för lite. Får ofta höra käcka kommentaren om hur bra det är att röra på sig och hur bra det är att få frisk luft. Som om jag inte vet det. Men ge mig en spark i baken då, hjälp mig att komma ut, dra med mig på en promenad så kanske jag skulle kunna göra allt som är så bra! Förutsatt att jag klarar av att jobba.

Ju mer tid jag har lagt på jobbet ju mindre tid har jag orkat ägna åt familjen och hemmet. Orken hemma krymper allt mer och mer och det börjar kännas som det gjorde innan jag blev sjuk. Glädjen hemma försvinner. Masken med käckhet och duktighet släpper jag hemma, den där som oftast är påklistrad på jobbet och när jag träffar vissa människor.

Jag ser kollegor må dåligt, jag får höra om andras livsöden och andras oro för familjemedlemmar. Jag är så öppen för sånt, jag är som en magnet som känner av underliggande känslor och beteenden hos människor. Ibland undrar jag varför just jag ska vara sån, det underlättar ju inte precis min egen återhämtning. Men kan inte stänga av. Det är både och.

torsdag 12 november 2015

Prestigeförlust - bakslag eller vad det nu ska kallas

Att vilja sträva mot ett mål långt där borta som vart efter tiden går bara kommer närmare och närmare men ju längre tiden går ju mer tydligt blir det att målet kommer missas, det känns inte bra. Verkligen inte bra. Jag hade ett mål att nå i slutet på januari 2016 - att komma upp till heltid under arbetsträningen så jag då kunde börja jobba på riktigt. Det gick inte så målet skrevs om till att nå 75 procent. Nu verkar även det målet vara för stort. Jag ska backa fyra timmar i veckan, hade kommit upp i lite mer än halvtid sedan lite mer än en månad tillbaka, målet att nå 75 procent var i sikte. Men. När är gränsen då man inte längre klarar av både jobb och familj? Vad är skäligt att försaka för att kunna arbeta? Jag är väldigt känslig för yttre stress, krav, saker jag måste hjälpa till med, vill bara försvinna, får en stor tung äcklig klump inom mig. Vill vara ifred, dra ner persiennerna och låtsas som om jag inte är hemma ifall någon skulle få för sig att ringa på dörren. Så kan det vara i värsta fall fyra-fem dagar i rad, inte gå utanför dörren, inte klä på sig vanliga kläder utan gå i pyjamasen dygnet runt, inte duscha, verkligen inte vilja träffa folk, gömmer mig. Nu har läkaren, rehabsamordnaren och Försäkringskassan bedömt att jag ska backa, backa till 50 procent, sänka målet ytterligare. Nu är målet halvtid, att kunna börja jobba halvtid när arbetsträningen upphör i slutet på januari. Jag var inte överens om detta, jag vill ju mer, känns som en prestigegrej. Känns som om jag förlorat och skäms för det. Men jag förstår ju att de vill mig väl, att det ska vara hållbart över tid. Läkaren sa att jobbet inte skulle ta över så jag inte orkade med att vara mamma. Att det inte fick göra det. På nåt sätt känner jag mig också lättad. Lättad över att någon säger till mig att jag faktiskt inte ska lägga ner hela min kraft på mitt arbete, att jag faktiskt ska klara av att ha ett socialt liv utanför, att klara av att vara mamma så som det borde vara. Men ändå så skäms jag. Jag duger inte till, räcker inte till att vara fungerande på en normal nivå. Slits mellan lättnad och skam. Ett bakslag.

Ångesten blev så stark inför att behöva tala om på jobbet att jag skulle backa. Jag fick inte ur mig det första dagen, inte heller andra dagen, tredje dagen var jag hemma. Först den fjärde dagen vågade jag säga något. Blev inte lika jobbigt som jag tänkt. Vad knäpp man är, vad knäpp jag är.

Att acceptera, omvärdera, tänka positivt på det som ändå förändrats i rätt riktning, se var jag är nu i förhållande till för ett år sedan, två år sedan, tre år sedan. Det är svårt. Vill ju vara duktig.

onsdag 4 november 2015

"Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden"

Jag har verkligen inte skrivit på så länge men jag har tagit en paus, ett break. Jag har koncentrerat mig på det verkliga livet men har heller inte orkat med att skriva här. Jag hoppas att det finns några kvar där ute som läser, eller ja, jag gör ju det här mest för min egen skull men också för de som faktiskt är där jag är eller har varit. Eller för de som är på väg dit men som kan hindras att slå i för hårt.

Idag läste jag något som berörde mig så mycket. Jag kunde känna varenda ord som om det var mitt eget. Så jag bara måste dela med mig av det. Fick inspiration att skriva här igen. Detta är så som jag känner det:

Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden
Livet, detta pärlband av sammanbrott. Telefonen hade inte låtit på två timmar, dörren hade varit tyst veckan ut. Jag var trött och den enda delen av mig som var social var nätupplagan. Det finns perioder en måste genomgå. Jobbiga perioder....


Fortsätt att läsa på:

http://www.vakentimmar.com/2015/10/jag-vill-leva-jag-orkar-bara-inte.html?spref=fb&m=1


Kram på er!