onsdag 18 februari 2015

Vad strävar jag efter?

Igår när jag träffade min terapeut pratade vi om det här med att jobba 100 %. Är det dit jag ska komma, vill jag det, kommer jag att någonsin kunna det? Jag hoppas ju det! Men min terapeut ville ta ner mig på jorden lite, ställa om siktet lite lägre för att det skulle bli mer hanterbart, mer verklighetsanknutet, mer rimligt i dagsläget. Jag tänkte mig att vara uppe i halvtid om lite mer än två månader, min terapeut ökade på det med en och en halv månad, flyttade fram gränserna lite. Jag tänkte heltid till nyår, min terapeut 75 %. På ett sätt är jag tacksam för att någon faktiskt bromsar mig, för det är jag dålig på själv. Men samtidigt får jag ångest över att det tar tid, över att jag inte kommer framåt i snabbare takt. Men jag vet ju att risken är så enormt stor att jag får ett så stort bakslag att jag inte kommer igen, kanske inte någonsin, om jag driver på för snabbt.

Jag har hela tiden känslan av att jag måste försvara mig. Försvara varför jag inte kommer upp i tid snabbare. Försvara min sjukdom och hur det är. Det komiska är att det inte är FK och vården som jag måste slås mot utan snarare omgivningen i övrigt. Man kunde ju tänka sig att det skulle vara tvärtom men nej, inte just nu.

tisdag 10 februari 2015

Mental trötthet

Något som jag fått kämpa allt mer med är den hjärntrötthet jag upplever av mental aktivitet. Speciellt när jag sitter här och skriver och ska formulera mig, på jobbet när jag ska skriva och formulera mig eller så fort jag ska fundera ut en lösning på något eller bara sitta och lyssna på någon som berättar något. Det känns tillslut som om jag har en hjärnblödning (inte för att jag faktiskt vet hur det är men det liksom känns som om det händer något i huvudet). Blicken flackar och koncentrationen falnar. Huvudet gör ont och känns obehagligt. Yrsel. Känslan av att bara vilja försvinna ur situationen. Lägga sig i ett mörkt rum, hålla för öronen.

Här är en bra sida om information om mental trötthet:
Göteborgs universitet - om mental trötthet