torsdag 26 maj 2016

Större och allvarligare än jag tänkt

Imorgon händer det. Mötet. Jag är nervös nu, vet inte alls vad jag ska säga. Vet inte om jag borde ha kopplat in Försäkringskassan. Idag kom min chef och sa att det kommer med ytterligare en person från HR-avdelningen. En rehabsamordnare som var med i början på min sjukskrivning. Så jobbigt det blev. Jag trodde bara att vi skulle ta ett lättsamt snack med den där personen från HR, diskutera lite lätt bara hur man ska tänka framåt. Så jobbigt. Jag mot tre andra. Det är sånt som jag verkligen tycker är jobbigt. Känns som jag mot världen liksom. Kommer det ställas ultimatum. Kommer jag få två val - antingen tar du det här eller också får du gå. Katastroftankar kommer fast jag kanske inte alls behöver tänka så. Nervös. Vad vill jag. Vad ska jag säga. Vad kan jag säga utan att lämna ut mig helt. Så sjukt nervös. Ska försöka sova nu.

måndag 23 maj 2016

Förändring

Idag hade jag samtal med min chef om min arbetssituation. Förra veckan hade jag laddat och visste precis vad jag skulle säga. Idag innan mötet stort svart hål. Jag var tvungen att fråga min vän om vad det var jag skulle säga för hon och jag pratade om det förra veckan. Sagt och gjort berättade jag för chefen hur mina stresspåslag blivit allt mer påtagliga. Att mitt yrke inte fungerar längre. Om några dagar ska vi träffa en person från personalavdelningen (HR). Min chef tycker vi ska se över om jag inte kan få göra något annat, byta tjänst. Men vad är jag beredd på. Vad kan jag gå med på. Vad måste jag gå med på. Frågorna växer och jag är liksom lite chockad över vilken vändning mötet med chefen tog. Var inte alls beredd på det. Men något måste jag ändra på. För att få må bättre.

Skållad råtta - minst sagt!

Fick en kommentar idag på ett av mina tidigare inlägg. Det relaterade till att arbeta som en skållad råtta.

Ja, just nu känns det så i allra högsta grad. Hinner inte andas på jobbet, glömmer bort att ta lugna djupa andetag. Ont i bröstet, kan det va ångest som smyger på. Yr. Ont i kroppen. Arg, besviken, ledsen. När jag upptäcker att jag gör lika mycket eller till och med mer än vissa kollegor som jobbar hundra procent mot mina ynka femtio. Ändå ska jag motivera varför jag inte kan trycka in ännu en uppgift.

Va på massage häromdagen, brukar gå en gång i månaden. Massören sa att jag är den stelaste kunden han haft. Den här gången va det som om jag till och med va öm i huden. Jag är så nära att ge upp igen. På jobbet är jag ingen, INGEN. När kollegorna inte ens bryr sig om att jag jobbar istället för att fika, jobbar över mina timmar och knappt tar någon lunch då och då. De kan sitta och fika i fyrtiofem minuter och snacka skit, rasten är femton minuter egentligen. Trettio minuter som hade kunnat användas till att jobba på, få något gjort. Kom inte till mig sen och säg att ni inte hinner med så jag måste ställa upp mer. Glöm det. Känns som om jag är satt på en viss tjänst för att jag inte vill ha den. Så att jag ska kasta in handduken och ge upp. Säga upp mig eller bli uppsagd.

Får minnesluckor allt oftare. Försvinner plötsligt från ett samtal, mitt i en mening. Svart hål. Men vill inte hitta nödbromsen, vägrar.

Förresten, jag är sjukskriven femtio procent i fyra månader till. Inte aktuellt att öka just nu tyckte läkaren. Vågar inte göra ändringar på medicinfronten, jag är beredd att hålla med den här gången. Fyra månader till. Förstår ni. Fyra månader. När ska jag bli normal.