lördag 14 november 2015

Livets nivå här och nu

För att beskriva hur mitt liv ser ut just nu efter några månaders bloggtorka ska jag här göra en liten sammanfattning över nuläget.

Som jag skrev i tidigare inlägg så arbetstränar jag fortfarande på samma jobb som jag började arbetsträna på för ett år sedan. Fem timmar om dagen/fyra dagar i veckan och en helt ledig dag mitt i veckan. Det går rätt bra när jag är där men när jag kommer hem släpper jag masken och orken bara dalar. Det är svårt att förklara för mina arbetskamrater att jag inte fungerar som jag gör på jobbet hela dagen, hela veckan. Ibland fungerar jag ju inte på jobbet heller och då är det mer påtagligt att jag faktiskt inte mår helt bra. Häromdagen var jag så fruktansvärt trött när jag åkte från jobbet så jag fick en blackout när jag skulle köra in i en rondell, jag kom bara inte ihåg hur man skulle göra. Om jag skulle åka fram och ställa mig på sidan om framförvarande bilar eller om jag skulle stå bakom och vänta på min tur, hur jag skulle visa var jag skulle och vem som hade företräde. Helt knäppt. Läskigt. Jag klarade mig dock och kom hem men jag var skärrad hela vägen hem och kom liksom inte på hur man skulle göra på hela kvällen. Jag var tvungen att fråga min man när han kom hem från jobbet hur man skulle göra.

Orken varierar. Jag har upptäckt att jag har svackor på 4-5 dagar sen fungerar jag rätt bra i ungefär en vecka. Sen kommer en ny svacka och sen fungerar jag i en vecka igen. För nån dag sen mådde jag så dåligt att jag grät, orkeslös, yr och matt. Var tvungen att avboka en frissatid som jag sett fram emot, fick be svärfar ta med sonen på hans innebandyträning. Var bara helt utslagen. Det började redan tre dagar tidigare efter och under uppföljningsmötet med FK samt mitt samtal med läkaren. Dagen efter mådde jag skit men tvingade mig till jobbet i alla fall. Sen gick det inte längre, tur att det var min ledig dag så jag slapp vara hemma från jobbet. Dagen efter var det lite bättre men visst var jag trött och hade koncentrationssvårigheter men jag var ju i alla fall på jobbet. 

Förutom arbetsträningen har jag lagt ner sjukgymnastiken sen i början på sommaren, jobbet tog över. Var tvungen att prioritera det. Jag rör alldeles för lite på mig, är utomhus alldeles för lite. Får ofta höra käcka kommentaren om hur bra det är att röra på sig och hur bra det är att få frisk luft. Som om jag inte vet det. Men ge mig en spark i baken då, hjälp mig att komma ut, dra med mig på en promenad så kanske jag skulle kunna göra allt som är så bra! Förutsatt att jag klarar av att jobba.

Ju mer tid jag har lagt på jobbet ju mindre tid har jag orkat ägna åt familjen och hemmet. Orken hemma krymper allt mer och mer och det börjar kännas som det gjorde innan jag blev sjuk. Glädjen hemma försvinner. Masken med käckhet och duktighet släpper jag hemma, den där som oftast är påklistrad på jobbet och när jag träffar vissa människor.

Jag ser kollegor må dåligt, jag får höra om andras livsöden och andras oro för familjemedlemmar. Jag är så öppen för sånt, jag är som en magnet som känner av underliggande känslor och beteenden hos människor. Ibland undrar jag varför just jag ska vara sån, det underlättar ju inte precis min egen återhämtning. Men kan inte stänga av. Det är både och.

torsdag 12 november 2015

Prestigeförlust - bakslag eller vad det nu ska kallas

Att vilja sträva mot ett mål långt där borta som vart efter tiden går bara kommer närmare och närmare men ju längre tiden går ju mer tydligt blir det att målet kommer missas, det känns inte bra. Verkligen inte bra. Jag hade ett mål att nå i slutet på januari 2016 - att komma upp till heltid under arbetsträningen så jag då kunde börja jobba på riktigt. Det gick inte så målet skrevs om till att nå 75 procent. Nu verkar även det målet vara för stort. Jag ska backa fyra timmar i veckan, hade kommit upp i lite mer än halvtid sedan lite mer än en månad tillbaka, målet att nå 75 procent var i sikte. Men. När är gränsen då man inte längre klarar av både jobb och familj? Vad är skäligt att försaka för att kunna arbeta? Jag är väldigt känslig för yttre stress, krav, saker jag måste hjälpa till med, vill bara försvinna, får en stor tung äcklig klump inom mig. Vill vara ifred, dra ner persiennerna och låtsas som om jag inte är hemma ifall någon skulle få för sig att ringa på dörren. Så kan det vara i värsta fall fyra-fem dagar i rad, inte gå utanför dörren, inte klä på sig vanliga kläder utan gå i pyjamasen dygnet runt, inte duscha, verkligen inte vilja träffa folk, gömmer mig. Nu har läkaren, rehabsamordnaren och Försäkringskassan bedömt att jag ska backa, backa till 50 procent, sänka målet ytterligare. Nu är målet halvtid, att kunna börja jobba halvtid när arbetsträningen upphör i slutet på januari. Jag var inte överens om detta, jag vill ju mer, känns som en prestigegrej. Känns som om jag förlorat och skäms för det. Men jag förstår ju att de vill mig väl, att det ska vara hållbart över tid. Läkaren sa att jobbet inte skulle ta över så jag inte orkade med att vara mamma. Att det inte fick göra det. På nåt sätt känner jag mig också lättad. Lättad över att någon säger till mig att jag faktiskt inte ska lägga ner hela min kraft på mitt arbete, att jag faktiskt ska klara av att ha ett socialt liv utanför, att klara av att vara mamma så som det borde vara. Men ändå så skäms jag. Jag duger inte till, räcker inte till att vara fungerande på en normal nivå. Slits mellan lättnad och skam. Ett bakslag.

Ångesten blev så stark inför att behöva tala om på jobbet att jag skulle backa. Jag fick inte ur mig det första dagen, inte heller andra dagen, tredje dagen var jag hemma. Först den fjärde dagen vågade jag säga något. Blev inte lika jobbigt som jag tänkt. Vad knäpp man är, vad knäpp jag är.

Att acceptera, omvärdera, tänka positivt på det som ändå förändrats i rätt riktning, se var jag är nu i förhållande till för ett år sedan, två år sedan, tre år sedan. Det är svårt. Vill ju vara duktig.

onsdag 4 november 2015

"Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden"

Jag har verkligen inte skrivit på så länge men jag har tagit en paus, ett break. Jag har koncentrerat mig på det verkliga livet men har heller inte orkat med att skriva här. Jag hoppas att det finns några kvar där ute som läser, eller ja, jag gör ju det här mest för min egen skull men också för de som faktiskt är där jag är eller har varit. Eller för de som är på väg dit men som kan hindras att slå i för hårt.

Idag läste jag något som berörde mig så mycket. Jag kunde känna varenda ord som om det var mitt eget. Så jag bara måste dela med mig av det. Fick inspiration att skriva här igen. Detta är så som jag känner det:

Jag vill leva, jag orkar bara inte prestera hela tiden
Livet, detta pärlband av sammanbrott. Telefonen hade inte låtit på två timmar, dörren hade varit tyst veckan ut. Jag var trött och den enda delen av mig som var social var nätupplagan. Det finns perioder en måste genomgå. Jobbiga perioder....


Fortsätt att läsa på:

http://www.vakentimmar.com/2015/10/jag-vill-leva-jag-orkar-bara-inte.html?spref=fb&m=1


Kram på er!


torsdag 30 april 2015

Jag önskar att jag kunde vara lite mer positiv

Det blir tyvärr mest negativa inslag på bloggen. Kände idag när jag gick från arbetsträningen att jag nog är den mest negativa människan i min arbetsgrupp. Varför måste jag vara sådan? Varför måste mitt liv vara så negativt? Jag vill ju alltid allas väl och ve men jag blir så negativ hela tiden.

Jag orkar inte med att alltid vara den som ser alla fel och brister på saker och ting. Att alltid vara den som styr med allt och ser till att saker fungerar. Men jag kan liksom inte sluta för då stör jag mig så jag mår dåligt för det. Ibland känner jag att jag är för smart för mitt eget bästa. För smart för att jobba där jag gör. Inte så att jag vill skryta, det vill jag verkligen inte men jag verkar ju vara ensam (nästan i alla fall) om att hela tiden se hur saker kan göras bättre eller utvecklas. Varför kan jag inte bara stänga av den funktionen i min hjärna så slipper jag bry mig så mycket och slipper bli frustrerad över situationen. Det leder ju bara till att jag blir negativ till det som är, negativ till hur saker löses och negativ i hur jag pratar med människor runt omkring mig. Jag vill vara positiv, lyfta andra och mig själv och leverera positiv energi. Men jag kommer nog inte komma dit om jag själv inte mår helt bra. Frågan är bara hur jag ska komma dit?

onsdag 29 april 2015

Nytt upplägg på sjukgymnastiken

Eftersom jag avbokat flertalet av mina träningstider hos sjukgymnasten senaste månaden så kom min sjukgymnast och jag överens om ett nytt upplägg förra veckan. Istället för att jag ska känna mig tvingad att komma dit på bestämda tider så fick jag med mig ett träningsschema hem där jag varje dag ska ta mig för att göra något. Det finns inga krav på vad det där något är, bara det rör fysisk aktivitet. Varken hur länge eller hur hårt är preciserat utan det är helt upp till mig själv utifrån vad jag klarar för dagen. Det handlar mest om att jag ska ta mig för att göra något, att jag ska få en spark i rumpan och komma igång. Sen när jag mår bättre är jag välkommen att börja träna hos sjukgymnasten igen men nu behöver jag bara få vara utan prestationskrav. Lite prestation blir det ju eftersom jag ska göra något varje dag men eftersom inte omfattningen är bestämd så känns det inte lika tungt. Jag kan göra något när jag själv känner under dagen och välja aktivitet utifrån vad jag just nu är sugen på att göra (om det nu finns något sug alls). Sjukgymnasten ska följa upp varje vecka, höra av sig per telefon eller mail, för att se så jag faktiskt gör det jag säger att jag ska göra. Jag behöver någon som håller koll annars struntar jag helt enkelt i det och bara lägger av. Jag hoppas att detta ska fungera bättre för mig just nu.

tisdag 28 april 2015

Rehabiliteringsuppföljning igen..

För två veckor sedan var det dags för rehabiliteringsuppföljning igen. Målet som var satt var ju halvtid till förste juni. Gränsen flyttades fram två veckor. Jag får behålla min lediga dag i veckan längst fram till dess, helst pröva utan den innan. Lägger på mer tid på de fyra dagar jag redan jobbar. Inte så mycket mer att orda om. Jag pustar ut, glad att jag får behålla min lediga dag ett tag till, behöver verkligen den dagen för återhämtning.

En tung månad

Det har börjat ta emot igen, så där äckligt mycket att det känns fysiskt inombords. Förra veckan kunde jag inte gå till arbetsträningen, jag kunde bara inte. Jag kände så starkt motstånd inombords så jag lyssnade på det. Bra eller dåligt, vet inte. Min KBT-terapeut skulle nog kunna säga att det var dåligt för jag lät ångesten vinna men jag var tvungen att prioritera mig själv, sätta mig själv i första rummet och inte tvinga mig själv till något som kändes omöjligt just då.

För två veckor sedan hade jag uppföljning med min läkare. Jag fick göra såna där tester för att se om jag fortfarande var deprimerad, det var jag ju förstås enligt läkaren. Själv anser jag mig bara vara utmattad men det är så svårt att säga vad som är vad. Men jag kan väl hålla med om att jag under senaste halvåret börjat gå neråt igen i mitt mående. Jag gick med på att börja med en ny medicin, fast jag vägrat i nästan ett år. Men jag orkar inte ha det så här längre, var tvungen att pröva nu, vad har jag att förlora liksom. Men självklart är jag rädd för biverkningar och negativa konsekvenser av medicinen men det är ju inte säkert att det blir något sådant. Jag är inne i medicinträsket och verkar inte ta mig ur som jag planerat, inte på överskådlig tid i alla fall.

Jag borde verkligen byta arbetsplats, jag vet! Men hur ska jag kunna göra det? Hur ska jag kunna sätta mig själv och min familj i arbetslöshet och dessutom med en lång pågående sjukskrivning? Hur ska jag kunna få ett annat jobb när jag inte ens kan prestera på arbetsträningen vissa dagar? Arbetsträningen som inte kräver något av mig egentligen.

Sjukskrivningen förlängdes tre månader, arbetsträning med förutsättningen att tiden ökas väldigt långsamt och strukturerat. Läkaruppföljning om sex veckor.

måndag 23 mars 2015

Hjärndimma

Idag va ingen bra dag på jobbet. Kunde inte koncentrera mig, kunde inte få ihop det jag skulle skriva. Allt kändes bara rörigt. Tidspress. Va tvungen att bli färdig innan jag gick hem. Blev kvar längre än vad jag skulle. Kändes inte bra. Rädd för att aldrig komma tillbaka, rädd att ha tappat min förmåga. Men vad skulle jag göra istället? Jag har tappat all längtan, tappat bort framtidstron. Det är helt blankt när jag försöker tänka ut vad jag vill bli när jag blir stor. Frustrerande. Svart hål.

lördag 21 mars 2015

Psykiatriker som gick in i väggen

Lyssna på den här intervjun med psykiatrikern som själv gick in i väggen. Jag känner igen mig i mycket hon beskriver. Hur man ena dagen kan utföra något och andra dagen fungerar det inte. Att det går upp och ner, fram och tillbaka.

torsdag 19 mars 2015

Tung degklump

Min lediga dag. Orkar ingenting. Får ingenting gjort. Tung degklump. Handlingsförlamad.

Är detta meningen med livet?

Hur ska jag klara mig utan min lediga dag? Ångestklump i magen.

onsdag 18 mars 2015

Var snäll mot dig själv!

"Du slår så hårt på dig själv, så hårt skulle du aldrig slå någon annan."

Det har etsat sig kvar i min hjärna, de där orden min terapeut sa häromdagen. Varför ska det vara så svårt att va snäll mot sig själv? Att inte se allt som inte blev som det va tänkt som misslyckanden? Att älska sig själv? Att respektera sig själv? Att säga nej? Hur bär man sig åt när man aldrig har lyckats med allt detta tidigare? Att inte slå på sig själv!

måndag 9 mars 2015

Vänner

Jag har under en tid funderat på begreppen vän, vänskap och vänner. När är man vänner och när börjar det suddas ut i något ytligare, kanske helt förintas och upphöra?

Wiktionarys definition på vän är: person som en annan person är nära bekant med och vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit.

När slutar man att vara nära någon annan person? Det finns människor i mitt liv som jag varit väldigt nära vän med, riktigt nära. Men det är idag människor som jag inte alls har kontakt med längre vilket känns väldigt konstigt när jag tänker på det. Konstigt därför att vi delat så mycket djupt från vårt innersta. Nästan känt varandra bättre än vi känt oss själva. Det gör mig ledsen. Men jag känner att vissa av dessa människor har valt bort mig och då är det deras val, jag har gjort försök att finnas kvar men det har hela tiden runnit ut i sanden av olika anledningar. Några har bara försvunnit bort, sakta men säkert.

Det finns även människor i mitt liv som jag varit vän med men kanske inte så nära som de jag beskrivit ovan. Men mer vän än bekant, något där i mellan kanske. Dessa har också försvunnit, några tidigare i livet på grund av ändrad familjesituation, boplats eller vad det nu beror på, några har försvunnit sedan jag blev sjuk, dragit sig undan. Jag har inte orkat upprätthålla dessa kontakter.

Jag har nästan inga vänner kvar. Har bara en enda nära vän idag som jag faktiskt kan kalla för nära vän. Jag behöver fler vänner, behöver ett socialt nätverk, ett socialt sammanhang att få växa i men jag har inte kraften att göra något åt det. Vet inte var jag hör hemma, i vilken kontext jag skulle kunna hitta några vänner. Jag behöver människor som ger mig energi, inte tar. Jag behöver människor att skratta tillsammans med, att göra roliga och upplyftande saker med, att kunna vara både glad och ledsen med. Men jag vet inte var eller hur jag ska börja. Hur hittar man nya vänner när man är mitt i livet? När man inte har orken eller tycker att livet är toppen? Vem vill bli vän med en ibland nedstämd person som aldrig orkar umgås? Det blir lite moment 22.

söndag 8 mars 2015

Rehabiliteringsplanering

Nyligen hade jag rehabiliteringsuppföljning med FK, arbetsgivaren och vården. Jag har nu arbetstränat i lite mer än fem månader. Det har inte gått så fort uppåt som jag först trodde. Nu som först har jag precis kommit upp i 25 %. På mötet kom vi överens om att jag ska försöka nå halvtid förste juni. Det blir en ökning med 15 minuter per dag varje vecka. Min lediga dag i veckan får jag ha kvar fram tills nästa avstämning i april men sen ryker den också. Får nästan ångest när jag tänker på det. Jag behöver verkligen min lediga dag. Jag som redan känner att det är för mycket med sjukgymnastik på min lediga dag. Jag får ta ett steg i taget och försöka, jag kan inget annat göra.

Min terapeut och jag kom överens om att jag max ska delta i möten en timme om dagen eftersom mötena tar sådan energi från mig. Jag har svårt att orka med, hänger inte med tillslut och får anstränga hjärnan till det yttersta vilket resulterar i hjärntrötthet, huvudvärk och allmänt dåligt mående. Känns även en timme för mycket ska jag dra ner fem-tio minuter för att se var mitt max är för att jag även efter mötet skall kunna fungera bra. När jag hittar den nivån får jag köra så ett tag för att sedan successivt arbeta tiden uppåt.

lördag 7 mars 2015

Läkarsamtal

I mitt förra inlägg skrev jag om min läkare som hade en felaktig bild och inställning till hur jag har agerat när det gäller mina vårdkontakter och erbjudna behandlingar. Igår fick jag äntligen en telefontid med läkaren och han bad om ursäkt, jag var rak och ifrågasatte hans syn och vad det stod i journalen vilket han grundat sina åsikter på. Kändes som om vi faktiskt kom överens, han skrev ner vad jag sa i journalen och ändrade uppfattning om hur saker och ting förhöll sig. Nu hoppas jag verkligen att han kommer ihåg allt det där tills nästa gång och att han faktiskt skrev vad jag sa och inte feltolkade det också. Men det kändes i vilket fall som helst bra efter det samtalet. Han tjatade inte om att jag skulle äta mer mediciner utan stöttade mig i nertrappningen som jag håller på med. Blev nästan förvånad. Den här veckan har varit bättre än förra. Då hade han nog fått stoppa i mig vad som helst, jag hade gått med på det mesta. Nu är jag tillbaka, inga mer mediciner än de jag redan har. Mitt dåliga mående senaste veckorna har nog till stora delar berott på medicinjusteringen. Nu känns det som om det går uppåt igen.

måndag 2 mars 2015

Trodde inte jag skulle behöva skriva det här..

Det har gått nästan 1,5 månad sedan jag trappade ner en av mina mediciner. Jag tänkte verkligen bli av med medicinerna. Men det verkar som om jag får ge mig just nu, trappa upp igen eller börja med någon ny medicin. Depressionen har börjat göra sig starkt påmind igen vilket känns så konstigt, overkligt. Om det fortsätter så här kommer jag inte att klara av arbetsträningen alls. Frågan är bara hur länge man ska stå ut, skilja på utsättningssymtom och verklig depression. Till på råga på allt skriver min läkare till min terapeut, i samband med att terapeuten efterfrågade en telefonkontakt från min läkare till mig, att jag skulle ha avsagt mig läkarbesök, tackat nej till vidare samtalsbehandling och sagt nej till föreslagen medicinering och därför förstod han inte varför han skulle ringa mig. Något minne av att jag skulle ha en nedtrappningsöverenskommelse med honom det hade han inte. Så dum jag känner mig, liten, utlämnad. Vad står det egentligen om mig i mina journaler, vad står det mer som inte är sant? Vad är det mer som är utelämnat som visar på hur saker förhåller sig?

Ja, jag ringde till mottagningen för att fråga varför jag skulle få komma till en annan läkare vid sista återbesöket. Jag ville fortsätta ha samma läkare eftersom jag tidigare fått byta så mycket. Sekreteraren skulle kolla upp detta och återkomma. Istället fick jag en telefontid till min gamla läkare och min besökstid ströks. Jag bara undrade och ställde frågan om det var möjligt att få behålla samma läkare!!!? Men det tolkades tydligen som om jag sagt ifrån om läkarbesök!

Ja, jag har slutat gå till min psykoterapeut efter nästan två års tid men det var något som jag uppfattade som ett gemensamt beslut mellan mig och min terapeut och att det dessutom var hon som initierade det hela. Jag kom inte längre tillsammans med henne, det blev mest prat om samma saker och det kändes nog som om vi var färdiga med varandra. Jag hade ju redan påbörjat KBT-terapi parallellt och det var också där jag kände att jag kom framåt och hade större behov av, dessutom fanns den terapeuten på närmre håll rent logistikmässigt för mig.

Ja, jag har sagt nej till föreslagen medicinering därför att de redan lyckats få mig att gå med på två olika preparat redan. (Fler innan dess men som blivit utbytta). Jag har varit rädd för biverkningar, rädd att bli ännu mer trött och håglös vilket jag också fört en diskussion om med min läkare och som han ändå verkade förstå och acceptera. Beroende av ännu mer mediciner, fast det blir man inte enligt läkaren, beroende alltså. Jo, eller hur?! Varför reagerar kroppen då negativt när man tar bort medicinen man ätit?

Nej, jag vill bara skrika åt dem att de kan dra någonstans just nu. För jag har verkligen inte velat bidra till en försämring av mitt mående. Mitt sikte har hela tiden varit att bli bättre, få må bra på riktigt. 

onsdag 18 februari 2015

Vad strävar jag efter?

Igår när jag träffade min terapeut pratade vi om det här med att jobba 100 %. Är det dit jag ska komma, vill jag det, kommer jag att någonsin kunna det? Jag hoppas ju det! Men min terapeut ville ta ner mig på jorden lite, ställa om siktet lite lägre för att det skulle bli mer hanterbart, mer verklighetsanknutet, mer rimligt i dagsläget. Jag tänkte mig att vara uppe i halvtid om lite mer än två månader, min terapeut ökade på det med en och en halv månad, flyttade fram gränserna lite. Jag tänkte heltid till nyår, min terapeut 75 %. På ett sätt är jag tacksam för att någon faktiskt bromsar mig, för det är jag dålig på själv. Men samtidigt får jag ångest över att det tar tid, över att jag inte kommer framåt i snabbare takt. Men jag vet ju att risken är så enormt stor att jag får ett så stort bakslag att jag inte kommer igen, kanske inte någonsin, om jag driver på för snabbt.

Jag har hela tiden känslan av att jag måste försvara mig. Försvara varför jag inte kommer upp i tid snabbare. Försvara min sjukdom och hur det är. Det komiska är att det inte är FK och vården som jag måste slås mot utan snarare omgivningen i övrigt. Man kunde ju tänka sig att det skulle vara tvärtom men nej, inte just nu.

tisdag 10 februari 2015

Mental trötthet

Något som jag fått kämpa allt mer med är den hjärntrötthet jag upplever av mental aktivitet. Speciellt när jag sitter här och skriver och ska formulera mig, på jobbet när jag ska skriva och formulera mig eller så fort jag ska fundera ut en lösning på något eller bara sitta och lyssna på någon som berättar något. Det känns tillslut som om jag har en hjärnblödning (inte för att jag faktiskt vet hur det är men det liksom känns som om det händer något i huvudet). Blicken flackar och koncentrationen falnar. Huvudet gör ont och känns obehagligt. Yrsel. Känslan av att bara vilja försvinna ur situationen. Lägga sig i ett mörkt rum, hålla för öronen.

Här är en bra sida om information om mental trötthet:
Göteborgs universitet - om mental trötthet

lördag 24 januari 2015

Nedtrappning

I veckan som varit hade jag uppföljning med min läkare. Jag har länge velat sluta med mina mediciner men läkaren har inte varit av samma uppfattning, han har snarare försökt få mig till att ta ytterligare en medicin. Men jag har sagt nej, så även denna gång. Men den här gången fick jag med honom på tåget. Han låter mig prova att trappa ner en av mina mediciner för att se om det kan lätta min trötthet. Jag har ju själv tanken att jag skulle må så mycket bättre, bli så mycket piggare och mer snabbtänkt om jag slutar med mina mediciner. Än kan jag inte säga om jag känner någon skillnad då det bara har gått två dagar sen jag tog lägre dos. Uppföljning med läkaren om några veckor för utvärdering av nedtrappningen. Läkaren är mest rädd för att jag ska bli mer deprimerad igen men det är inte jag, vill bara bli piggare. Jag tror inte heller att någon av medicinerna jag äter faktiskt har hjälpt mot min depression, kanske gett mig bättre sömn och kanske gett mig lite mer energi men gjort något mot de mörka tankarna, nej det har de inte. Hur jag kan påstå det beror på att trots mediciner så hade jag kvar de där mörka tankarna i över ett år och då anser i alla fall inte jag att de har någon verkan på just den biten. Fortsättning följer kring min nedtrappning.

tisdag 20 januari 2015

Osäker på framtiden

Sen jag började arbetsträna i oktober -14 har min ork dalat allt mer för varje vecka, månad som gått. Sen nyår har jag knappt orkat mig ut utanför dörren efter mina två timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Jag märker av flera saker som varnar mig om att det börjar gå nerför igen. Varför? Jag skulle ju vara uppe i halvtid nu men inte en chans i världen att det gick. Det går bra på jobbet, nu känner jag att jag fungerar bra när jag är där. Men det är sen, efteråt som allt annat får ta stryk. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Om det bara är att fortsätta köra på, fortsätta att öka upp arbetstiden och hoppas på att det blir bättre med tiden, att det bara är så här det kommer få vara eller att det bara handlar om att jag bara behöver komma igång mer. Känner mig väldigt osäker på framtiden. Börjar tappa tron på att det någonsin kommer att bli bra, att jag någonsin kommer att fungera normalt igen. Känner mig ledsen.