torsdag 28 april 2016

Tvivel

Det syns oftast inte utanpå. Många ser inte och förstår inte hur det verkligen är. Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte bli en del i sjukförsäkringssnurren under många år, fastna där och inte komma ur den. Jag vill vara frisk, jag vill vara arbetsför till hundra procent. Jag vill vara stark. Jag vill vara uthållig och orka med. Jag vill slippa att få känslan av att huvudet ska sprängas när det blir för mycket, för mycket i min värld vilket jag inte vet om det är samma mått för mig som för någon som inte varit där jag är. Jag tror att jag presterar, att jag arbetar snabbt och effektivt på jobbet men jag börjar tvivla på mig själv. Jag kanske inte gör det, det kanske är därför jag inte hinner med det som jag blir tilldelad att göra. Det kanske är jag som inte är arbetsför för den där halvtiden. Jag tror att jag skriver det jag ska på jobbet som en skållad råtta. Men jag vet inte. Hur snabba är de andra? Jag kanske har fel om mig själv. Jag kanske inte klarar måttet.

onsdag 27 april 2016

Vila - inte träna

Min nuvarande samtalskontakt säger till mig att en utmattning kan man inte träna bort - det är vila, vila och åter vila som kan få en att komma tillbaka. Lika lång tid det har tagit att hamna där - lika lång tid att komma tillbaka, i bästa fall. En depression och en utmattning är två skilda saker. En depression kan komma av en utmattning men i grund och botten handlar det om utmattningen, behandlingen för utmattningen. Inte bara se en depression. Mållös. Det är ju det jag alltid har sagt när det gäller mig. Men nästan ingen har tänkt så, speciellt inte inom vården. Jag har inte bara varit en person med depression - den kom när jag redan passerat väggen. När huvudet redan gjort hål i betongmuren. Då kom depressionen.

Jag har under hela min sjukskrivning fått höra att jag behöver aktivera mig, att komma igång med saker, få bort depressionen genom fysisk träning och andra sociala aktiviteter. Jag har hela tiden försökt göra allt det där med blandade resultat. Inte många har förstått att mycket har gjort mig sämre, har bromsat och förlängt min rehabilitering. Jag har förstått det ibland och ibland inte. Jag har ju velat gjort saker för att komma tillbaka, så snabbt det kan gå. Men samtidigt har jag ju hela tiden känt att det är så, att jag mår sämre av att känna press på att prestera aktiviteter, fysisk träning, sociala situationer. Det tragiska är bara att behöva vila sig genom ett antal år, det är inget liv och jag vill leva.

tisdag 26 april 2016

Hur ska jag göra för att inte gå sönder igen?

Pressad. Känslan av att bli kontrollerad. Stressad så det känns som om huvudet går sönder, uttänjd tills det spricker. Glömmer andas. Stickningar i ansiktet. Värre tinnitus. Blir lätt provocerad på jobbet och ger utlopp för det, lite för mycket. Känns som om ingen på jobbet förstår. Jobbar mer än vad jag ska för att hinna med. Att jobba halvtid fungerar inget bra. Funderar fram och tillbaka på att prova gå upp i tid till 75%, kanske mindre stress då, kanske inte. Stort steg från halvtid, ingen ledig dag som nu. Min vilodag mitt i veckan. Jag behöver den men kanske blir bättre om jag jobbar 75%. Vågar jag?

Känns sådär just nu.