torsdag 30 april 2015

Jag önskar att jag kunde vara lite mer positiv

Det blir tyvärr mest negativa inslag på bloggen. Kände idag när jag gick från arbetsträningen att jag nog är den mest negativa människan i min arbetsgrupp. Varför måste jag vara sådan? Varför måste mitt liv vara så negativt? Jag vill ju alltid allas väl och ve men jag blir så negativ hela tiden.

Jag orkar inte med att alltid vara den som ser alla fel och brister på saker och ting. Att alltid vara den som styr med allt och ser till att saker fungerar. Men jag kan liksom inte sluta för då stör jag mig så jag mår dåligt för det. Ibland känner jag att jag är för smart för mitt eget bästa. För smart för att jobba där jag gör. Inte så att jag vill skryta, det vill jag verkligen inte men jag verkar ju vara ensam (nästan i alla fall) om att hela tiden se hur saker kan göras bättre eller utvecklas. Varför kan jag inte bara stänga av den funktionen i min hjärna så slipper jag bry mig så mycket och slipper bli frustrerad över situationen. Det leder ju bara till att jag blir negativ till det som är, negativ till hur saker löses och negativ i hur jag pratar med människor runt omkring mig. Jag vill vara positiv, lyfta andra och mig själv och leverera positiv energi. Men jag kommer nog inte komma dit om jag själv inte mår helt bra. Frågan är bara hur jag ska komma dit?

onsdag 29 april 2015

Nytt upplägg på sjukgymnastiken

Eftersom jag avbokat flertalet av mina träningstider hos sjukgymnasten senaste månaden så kom min sjukgymnast och jag överens om ett nytt upplägg förra veckan. Istället för att jag ska känna mig tvingad att komma dit på bestämda tider så fick jag med mig ett träningsschema hem där jag varje dag ska ta mig för att göra något. Det finns inga krav på vad det där något är, bara det rör fysisk aktivitet. Varken hur länge eller hur hårt är preciserat utan det är helt upp till mig själv utifrån vad jag klarar för dagen. Det handlar mest om att jag ska ta mig för att göra något, att jag ska få en spark i rumpan och komma igång. Sen när jag mår bättre är jag välkommen att börja träna hos sjukgymnasten igen men nu behöver jag bara få vara utan prestationskrav. Lite prestation blir det ju eftersom jag ska göra något varje dag men eftersom inte omfattningen är bestämd så känns det inte lika tungt. Jag kan göra något när jag själv känner under dagen och välja aktivitet utifrån vad jag just nu är sugen på att göra (om det nu finns något sug alls). Sjukgymnasten ska följa upp varje vecka, höra av sig per telefon eller mail, för att se så jag faktiskt gör det jag säger att jag ska göra. Jag behöver någon som håller koll annars struntar jag helt enkelt i det och bara lägger av. Jag hoppas att detta ska fungera bättre för mig just nu.

tisdag 28 april 2015

Rehabiliteringsuppföljning igen..

För två veckor sedan var det dags för rehabiliteringsuppföljning igen. Målet som var satt var ju halvtid till förste juni. Gränsen flyttades fram två veckor. Jag får behålla min lediga dag i veckan längst fram till dess, helst pröva utan den innan. Lägger på mer tid på de fyra dagar jag redan jobbar. Inte så mycket mer att orda om. Jag pustar ut, glad att jag får behålla min lediga dag ett tag till, behöver verkligen den dagen för återhämtning.

En tung månad

Det har börjat ta emot igen, så där äckligt mycket att det känns fysiskt inombords. Förra veckan kunde jag inte gå till arbetsträningen, jag kunde bara inte. Jag kände så starkt motstånd inombords så jag lyssnade på det. Bra eller dåligt, vet inte. Min KBT-terapeut skulle nog kunna säga att det var dåligt för jag lät ångesten vinna men jag var tvungen att prioritera mig själv, sätta mig själv i första rummet och inte tvinga mig själv till något som kändes omöjligt just då.

För två veckor sedan hade jag uppföljning med min läkare. Jag fick göra såna där tester för att se om jag fortfarande var deprimerad, det var jag ju förstås enligt läkaren. Själv anser jag mig bara vara utmattad men det är så svårt att säga vad som är vad. Men jag kan väl hålla med om att jag under senaste halvåret börjat gå neråt igen i mitt mående. Jag gick med på att börja med en ny medicin, fast jag vägrat i nästan ett år. Men jag orkar inte ha det så här längre, var tvungen att pröva nu, vad har jag att förlora liksom. Men självklart är jag rädd för biverkningar och negativa konsekvenser av medicinen men det är ju inte säkert att det blir något sådant. Jag är inne i medicinträsket och verkar inte ta mig ur som jag planerat, inte på överskådlig tid i alla fall.

Jag borde verkligen byta arbetsplats, jag vet! Men hur ska jag kunna göra det? Hur ska jag kunna sätta mig själv och min familj i arbetslöshet och dessutom med en lång pågående sjukskrivning? Hur ska jag kunna få ett annat jobb när jag inte ens kan prestera på arbetsträningen vissa dagar? Arbetsträningen som inte kräver något av mig egentligen.

Sjukskrivningen förlängdes tre månader, arbetsträning med förutsättningen att tiden ökas väldigt långsamt och strukturerat. Läkaruppföljning om sex veckor.