Min historia

Jag är en tjej runt 35 år som i april 2012 blev sjukskriven för en utmattningsdepression. Resan därefter har varit krokig och gått både upp och ner. Resan innan har jag försökt att beskriva både för mig själv och mina terapeuter. Ja, ni läste rätt - terapeuter. Jag är nu inne på min fjärde terapeut, på ett år hann jag med fyra stycken. Det är inte självvalt utan det är mer ett resultat av dagens moderna vård. Detsamma gäller det stora antal läkare jag hunnit med att träffa, att alltid behöva berätta från början, att alltid få samma frågor, att alltid få olika svar. Den här berättelsen kan bli hur lång som helst men jag kommer även att väva in min historia i de inlägg jag kommer att göra i bloggen men framförallt vad som händer i nuläge och framåt. Med på min resa är också min familj och mina vänner. Jag har en son som snart är 5 år, en levnadsglad och sprallig kille med mycket funderingar och tankar om det mesta. Jag har en man som fått leva med min sjukdom under lång tid nu samtidigt som han själv är i randen till arbetslöshet och vad det kommer att betyda för honom och oss som familj.

Hur det började

När jag ser tillbaka på mitt liv så kan jag se att mitt privatliv och mitt jobbliv blivit för mycket tillsammans. Redan år 2006 började jag känna mig utmattad, blev sjukskriven under tidig vår/vinter år 2007 för sömnstörning i några veckor, sen var jag på banan igen som om inget hade hänt. Det var Företagshälsovården som sjukskrev mig men några andra insatser fick jag inte vid det tillfället. Som jag ser det så här i backspegeln hade en terapeutisk kontakt redan då kunnat hindra att jag hamnat där jag är idag. Men det är lätt att vara efterklok, jag själv förstod det inte då.

Åren gick och det hände saker både privat och på jobbet som skakade om mig och sänkte mig psykiskt men jag stretade på, för det var så man skulle göra var mitt motto. Jag skulle vara duktigast, bäst och mest noggrann. Jag skulle ha ett fint hem men det orkade jag vid det här laget inte att göra något åt. Jobbet var det som gick först för mig, det var på jobbet jag kände mig betydelsefull och duktig. När jag fick min son var det inte riktigt som jag tänkt mig trots att vi fått kämpa för att få honom. Jag hade förstått att det skulle kunna vara jobbigt men inte så jobbigt som jag upplevde det. Han åt inte, gick inte upp i vikt och var en liten plutt hela tiden. Det blev en kamp om matintag och viktuppgång. Jag kände direkt att jag inte var skapad till att bli mamma, jag hade inte glöden. Jag hade nog med att ta hand om mig själv, min man, vårt hem och mitt jobb. Men ett barn går inte att göra ogjort och hur det än är så älskar jag min son. Han är älskad!

Jag började arbeta igen när min son var sju månader. Det var en befrielse att få komma tillbaka till vuxenvärlden där jag kände mig betydelsefull. Jag slängdes mellan olika tjänster, blev uppsagd men omplacerad på grund av arbetsbrist. Jag fick en ny tjänst i maj 2010 vilket lyfte upp mig enormt. Jag fick ännu viktigare arbetsuppgifter och jag tyckte mitt jobb var roligt, utmanande och utvecklande. Det var en helt ny tjänst som inte funnits tidigare så jag skulle utveckla och forma den. Jag märkte snart att tiden inte räckte till, jag hann inte med ordentligt det som skulle göras. Jag strävade på nästan ett år innan jag sa stopp men det dröjde innan jag fick gehör. Sommaren 2011 fick jag äntligen mindre arbetsuppgifter och en drägligare arbetsbörda. Det jag inte ville förstå var att det redan var försent för mig, jag var redan utmattad men jag fortsatte att sträva på, mycket tack vare min goda vän på jobbet som stöttade mig.

Sammanbrottet

Under våren 2012 började jag få allt svårare att hålla ihop saker och ting, jag fick inget gjort och allt kändes som berg som skulle bestigas. Jag fortsatte att kämpa men en dag gick det inte längre. Den 19 april 2012 bröt jag ihop på jobbet, allt var kaos i mitt huvud och jag kunde inte längre göra något åt mina arbetsuppgifter, jag klarade inte att sköta mitt jobb. Jag blev hemskickad, fick komma till företagshälsovården efter någon vecka och blev sjukskriven några veckor. Läkaren sa att jag hade en depression. Nästa gång vi sågs fastställde läkaren att jag hade en utmattningsdepression. Läkaren ville att jag skulle börja äta antidepressiv medicin. Jag vägrade allt vad medicinering hette. Jag blev fortsatt sjukskriven över sommaren 2012. Från det att jag blev sjukskriven fick jag börja träffa en kvinna på företagshälsovården att prata med. Hon var den härligaste människa jag träffat. Hon höll mig uppe, gav mig hopp.

Medicinering och KBT

Trots att jag hade starka fördomar om antidepressiv medicin så lyckades min företagsläkare till slut att övertala mig att börja äta dessa eftersom min depression verkade bli sämre och sämre. Första sortens medicin som jag provade fungerade inte bra på mig, jag fick panikångest och ville verkligen dö. Dö på riktigt. Jag fick byta medicin och den verkade fungera bättre, i alla fall så pass att jag inte fick några biverkningar mer än en viktuppgång som smög sig på under hösten 2012. Min depression blev inte bättre, inombords ville jag dö men det sa jag aldrig till någon. Jag spelade ett spel, höll upp en fasad. Efter sommaren fick jag byta samtalsterapeut då företagsläkaren ansåg att jag behövde gå i KBT-terapi (kognitiv beteende terapi). Det lät väl bra även om jag gärna hade fortsatt med den kvinna jag träffat hittills. Men KBT blev det. Vi jobbade på tillsammans några tillfällen, det gick bra så till vida att min ångest och min sociala fobi blev något mindre. Jag började klara av att besöka min arbetsplats, åtminstone själva byggnaden.

Försäkringskassan och rehabilitering

Mitt första möte med Försäkringskassan skedde i augusti 2012, lite mer än tre månader efter att jag blivit sjukskriven. Det var ett hemskt möte, jag var väldigt nedsatt socialt och upplevde det som om alla satt och granskade varenda rörelse jag gjorde och analyserade vartenda ord jag sa. Från Försäkringskassan kom det två personer, dels min personliga handläggare och sen en annan kvinna som jag än idag inte vet vad hon gjorde där. Med på mötet var även min chef, en representant från personalavdelningen och min företagsläkare. På det här mötet bestämdes det att jag skulle jobba med KBT-terapi en tid samt träffa rehabsammordnaren på personalavdelningen för energimassage, avslappning och samtal för att sakta men säkert kunna vistas på min arbetsplats igen. I slutet på oktober 2012 träffades vi igen för en uppföljning, den här gången var det bara min personliga handläggare på Försäkringskassan som deltog därifrån annars var det samma personer med som gången innan. Det var ett mycket bättre möte än det förra. Det bestämdes att jag skulle börja hälsa på, på min arbetsplats för att sedan börja rehabträna under tre månader för att komma upp till heltid. Första gången jag gick i min korridor på arbetsplatsen var min KBT-terapeut med som stöd. Vi hade ett möte med min chef för att upprätta en rehabplan. Sen åkte min terapeut på fyra veckors semester precis när jag skulle påbörja min rehabilitering. Inombords mådde jag dåligt men försökte att inte visa det, själv förstod jag nog inte riktigt allvaret i det heller. Efter några tillfällen på jobbet gick det inte längre, jag hade fått tillbaka känslan jag hade när jag blev sjukskriven. Jag vände bara på papprena och kom ingenstans. Jag hade gråten så nära att mina ögon vattnades bara någon tilltalade mig. Min chef skickade hem mig i väntan på ett läkarbesök som jag hade inbokat kommande vecka. Min rehabilitering avbröts.

Självmordsplaner

Det var måndag, måndagen den 19 november 2012. Min man hade åkte utomlands med jobbet dagen innan och skulle vara borta fram till torsdag kväll. Sonen var på dagis, jag skulle få hämta honom senare just den här dagen eftersom jag hade en tid hos läkaren kl. 15:00. Jag var helt slut i kroppen, hjärnan fungerade inte längre, jag ville bara gråta fast ändå var jag så känslolös. Dagen efter skulle sonen till sin farmor och farfar, han skulle sova över där, det hade jag planerat. I källaren hade vi ett rep, det hade jag kollat upp, jag skulle använda det.
Jag körde till läkarmottagningen utan att egentligen förstå hur jag tog mig dit. När jag satt i väntrummet skakade jag av ångest och en inre kamp pågick inom mig om jag skulle gå därifrån eller sitta kvar och vänta på min tur. Jag tänkte inte säga något, förstod inte vitsen med detta läkarbesök för det var redan försent för mig. När jag kom in och satte mig mitt i mot läkaren så behövde hon bara titta på mig för att förstå hur dåligt jag mådde. Hon fick mig tillslut att erkänna mina planer, att jag tänkte somna och aldrig mer vakna, jag hade planerat detta, det skulle ske dagen efter, den 20 november 2012. Hon lät mig inte gå därifrån, tänkte se till att jag blev inlagd med tvång om jag inte gick med på att följa med frivilligt. Eftersom jag läst juridik och kunde stora delar av lagen om psykiatrisk tvångsvård så visste jag att det inte var någon idé att kämpa mot, det hade bara skapat lite mer arbete för läkaren men jag hade ändå hamnat på samma ställe ändå. Så jag sa okej till att bli skjutsad till sjukhuset, jag hade inga resurser kvar att kämpa mot med. Jag behövde bara tas omhand, räddas.

Sjukhusvistelse och ECT

Själva sjukhusvistelsen har jag inget större minne av. Jag kommer ihåg kvällen jag kom dit, jag kommer ihåg personalens ansikten och namn men stora delar av vad som sagts eller hänt är helt borta ur mitt minne. Jag har förstått så här efteråt att jag var rätt borta och inbunden när jag kom till avdelningen. Jag ville inte prata med någon på flera dagar har jag fått beskrivit för mig av en personal. En av dem första läkarna jag träffade på avdelningen beslutade att jag skulle få ECT, electrokonvulsiv behandling eller elchocker som det hette förr i tiden. Sammanlagt genomgick jag nio ECT-behandlingar som tillsynes gav ett gott resultat enligt läkarna. Inombords kände jag att det inte gjort mig så stor skillnad mer än att jag blev mer social och pratsam men jag delade nog inte så mycket av mitt innersta. Efter fyra och en halv vecka skrevs jag ut, fyra dagar före julafton. Planen var nu att jag skulle fortsätta med min samtalskontakt som jag hade via företagshälsan samt lite ändringar i min medicinering. Senare skulle jag bli kallad till en läkaruppföljning inom landstinget.

Mellan stolarna

När jag väl var hemma fick jag ett mail från min samtalskontakt på företagshälsan där hon skrev att mina samtal med henne inte kunde påbörjas fören jag var igång och arbetstränade igen och när det skulle bli visste ingen. Av min arbetsgivare skulle jag få träffa henne tre tillfällen till (efter att jag tjatat till mig det), sen fick landstinget ta över. En läkartid fick jag i slutet på januari men fram till dess hade jag ingen uppbackning från vare sig landstinget eller företagshälsan. En hel månad utan någon kontakt. Månaden gick och jag föll snabbt tillbaka ner i depressionens mörker. Mitt minne, både när- och långtidsminnet hade blivit påverkat av ECT-behandlingen. Jag kom inte ihåg enklare saker som hur man kokar ris, hur jag brukade laga vissa maträtter, vad som hänt våra vänner senaste året eller vad som hänt mig och min familj. Jag kom inte ihåg vad vi bestämt om min sons dagistider, jag kom inte ihåg att jag hade träffat rehabsammordnaren på mitt arbete vid flera tillfällen under hösten. Alla dessa minnesluckor gjorde mig allt mer deprimerad igen. Jag upplevde också att alla eller i alla fall de flesta runt omkring mig tänkte att jag nu var bra, jag var ju utskriven från sjukhuset och hade fått behandling. Om jag hade fått fortsätta att gå och prata med någon regelbundet redan från det att jag skrevs ut från sjukhuset så hade det inte behövt gå så långt att jag återigen rasade. Jag orkade inte mer och ville bara dö, jag blev ju inte bra. I slutet på januari fick jag träffa en läkare inom psykiatrin i landstinget. Han ökade dosen på min medicinering och fixade en tid till en terapeut inom en vecka. I slutet på februari skulle jag få komma på ett så kallat bedömningssamtal på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning så de kunde göra en bedömning av vilken sorts terapi och stöd jag var i behov av. Jag kunde inte vänta på det där bedömningssamtalet, det mådde jag alldeles för dåligt för. Mitt möte med den tillfälliga terapeuten kändes som om det kunde kvitta. Det hjälpte mig inte, jag orkade inte mer och var helt övertygad om att döden var min enda utväg, snart. Hon lät mig gå hem.

Återinlagd

Den 13 februari 2013 blev jag återigen inlagd men i något bättre skick än förra gången, dock hade jag börjat få ökad ångest som man började medicinera. Den här gången vägrade jag få ECT-behandling även om läkarna tyckte att det vore bra. Tillslut lyckades jag få dem att förstå hur illa dessa behandlingar gjort mig. Medicinjusteringar gjordes, jag slutade med en medicin och började med en annan. Jag fick prova olika sömnmediciner, ingen hjälpte så värst bra. Jag hade sovit dåligt under lång tid och det blev ingen skillnad på sjukhuset. Jag vaknade av och till hela natten och fram på efternatten kunde jag inte sova längre. Någon vidare sammanhängande sömn hade jag inte. Jag fick påbörja en samtalskontakt i öppenvården samtidigt som jag var inlagd vilket jag skulle fortsätta med efter utskrivning. Den här gången hände det mycket mer med mina känslor och tankar, jag var inte lika avtrubbad som den gången då jag fick ECT-behandlingar. Jag hade en del långa och bra samtal med personalen på avdelningen, vissa kommer jag alltid att minnas. Tyvärr fick jag sådan stark ångest av att vara instängd på avdelningen att jag började vilja skada mig själv, jag gjorde några försök att skära mig i handlederna men vi fick inte ha några vassa saker på rummen så det lyckades aldrig. När jag väl fick frigång eftersom man bedömde att det inte längre var risk för att jag skulle göra något dumt mot mig själv, hamnade jag uppe i skogen fast jag inte fick. Jag hade bara lov att gå runt sjukhusområdet och det var också min plan men när jag kom ut så hamnade jag helt plötsligt uppe i skogen utan att egentligen veta hur jag tog mig dit. I skogen såg jag ut ett träd som var perfekt att använda tillsammans med ett rep. Jag hade skaffat mig en reservplan. När jag kom tillbaka till avdelningen hamnade jag nästan i chock. Chockad över att jag hamnat i skogen och vad jag planerat där. Min frigång drogs tillbaka någon vecka tills jag var mer på banan igen. Den 18 mars 2013 blev jag utskriven.

Fortsatt samtalsterapi och framtidsplaner

Intensivt har jag fortsatt med samtalsterapi efter utskrivningen. Två gånger i veckan träffar jag min terapeut. Jag har upptäckt att det finns så mycket som legat dolt inom mig som bidragit till min personlighet, mitt sätt att tänka och mitt sätt att hantera livet på. Det här är första gången någon verkligen sett på mig som en helhet, både privat och jobbmässigt. Efter en tid började jag må bättre tyckte jag och kände då att jag skulle söka några högskoleutbildningar för att byta bana. För att gå tillbaka till min gamla arbetsplats det visste jag inte om det var en bra lösning men jag var inte lika övertygad som min terapeut om den saken. Jag blev fortsatt sjukskriven några månader så att jag skulle få ordentlig tid till återhämtning och inte känna någon press. Men så vips kom diskussionen upp om rehabilitering och planering för återgång i arbete och det var kört för mig igen. Jag föll återigen ner i depressionens mörker. Under sommaren 2013 pendlade mitt mående både upp och ner. Det som började bli klarare för mig och kanske även för sjukvården var att det verkligen var en utmattning jag led av. Läkaren ville att jag skulle börja motionera, jag ville vara duktig och gjorde som hon sa och kanske mer därtill och efter två-tre veckor brakade jag ner i avgrunden igen. Kroppen tog precis tvärslut och mitt psyke åkte då på en allt värre smäll. Det var inte första gången under min sjukskrivning som det blivit så här efter påbörjad regelbunden motion. Motionens syfte skulle ju vara att få mig att må bättre, inte sämre. Högskoleutbildningen jag kommit in på fick jag ansöka om att få anstånd att påbörja utbildningen ett år senare på grund av mitt mående. Utöver den utbildningen kom jag även in på en distanskurs på halvfart i tio veckor (25 %). Det kändes som en bra start, ett sätt att pröva hur mycket jag klarade. Eftersom kursen var på distans och inga fysiska träffar, kunde jag göra uppgifterna de tider då jag kände mig piggare och mer koncentrerad. Jag påbörjade utbildningen men upptäckte att min hjärna inte alls hängde med till en början, det var rena grekiskan fast jag gjort sakerna tidigare och egentligen visste att jag kunde. Sen sa Försäkringskassan nej till att jag fick gå den här utbildningen, då skulle jag bli av med min sjukpenning. Jag ville ju bara börja komma igång, testa mig själv om jag kunde, påbörja lite rehabilitering. Men nej, så fick man inte göra. Har man ett arbete så är det där man ska rehabiliteras och inte på något annat sätt. Trångsynt och knepiga regler.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar