torsdag 1 september 2016

Uppföljning på mötet i våras

Hej, alla där ute som läser här och undrar vad som hänt sedan i våras. Hemskt ledsen att jag slutar skriva efter ett "katastrofinlägg"!

Mötet gick okej eller ja hyffsat. Kanske lämnade jag ut mig själv lite mer än vad jag tänkt men okej, jag får leva med det. Vi träffades en gång till innan semestern. Stämde av hur läget var och hur vi går vidare. Ska ses igen om två veckor.

På mötet fick jag tala om att jag inte längre fixar att jobba med det jag håller på med relaterat till min sjukskrivning och varför jag blev sjukskriven. Att det jag gör nu är bland det sista jag ville göra och ändå var det det som jag fick ta om jag skulle börja jobba igen. Tyvärr var jag i rätt "dåligt" skick just vid det där mötet så jag upplevdes nog inte arbetsför överhuvudtaget. Jag fick frågan om jag ville gå hem, vara sjukskriven på heltid men det sa jag NEJ till. Jag är inte sjukskriven för att jag inte vill jobba så det ska de inte tro, inte på något sätt är jag sjukskriven för att jag inte vill göra rätt för mig. Jag kände mig dock intryckt i ett hörn, kände mig tvungen att ge svar på vad jag vill och kan jobba med. Jag vet inte. Jag känner mig blockerad. Kan inte tänka. Vi bestämde att människorna på personalkontoret skulle se över organisation om det fanns några lediga tjänster på gång. Bokade in ett nytt möte, en avstämning för att se hur det gick.

Innan avstämningsmötet blev jag orolig eftersom det kändes som om jag gett uttryck för att jag inte hade något att komma med. Att jag inte hade någon vilja eller egna förslag eller något. Jag försökte skriva ner och försökte tänka ut åtminstone några saker och saker som jag faktiskt är bra på (inte lätt att erkänna för sig själv). Kände att jag var tvungen att visa framfötterna, att jag faktiskt ville det här och inte bara smita från det andra. Jag bokade en träff med en av dem som var med från personalkontoret, var tvungen att ta fram dem här sakerna innan vi skulle ses igen för att de skulle titta efter rätt jobb, titta bredare än vad som kom fram på första mötet. Det gick bra, hon var lätt att prata med, ny för mig men väldigt bra.

Vid avstämningsmötet konstaterades det mest att de inte hittat något som passar. De menade på att alla arbeten är stressiga och att det därför blir svårt att hitta något okej jobb överhuvudtaget. Jaha! Jag menade på att det är mina arbetsuppgifter idag som gör att jag inte får full kapacitet, det är vad jag tror just nu. Med rätt arbete tror jag att min ork skulle bli större utifrån att mitt psyke också skulle bli mer sporrat. Jag kanske har fel men jag vill tro på att jag orkar mer. Kan mer. Vi funderade på om jag kunde gå med bredvid någon, typ som praktik eller prova på. Dels för att testa min förmåga men också få visa vad jag går för, att jag faktiskt kan göra annat än vad jag arbetar med idag. Men där har ju Försäkringskassan sina regler. Det måste finnas ett jobb att kunna bli anställd på med dem arbetsuppgifterna. Det är så trångsynt men visst det kan ju visa sig att jag klarar av att jobba mer om jag får göra något annat och så finns det inget jobb men jag har visat att jag har arbetsförmågan och då blir jag av med min sjukpenning och arbetslös på kuppen. Japp, det ska inte vara så enkelt här i världen. Vi kom inte så mycket längre. Bokade ett nytt möte till hösten vilket nu blir om cirka två veckor.

Jag fick i uppgift att kontakta min handläggare på FK för att kolla av regelverket utifrån tänket ovan. Fick inte kontakt med henne per telefon, inte via mail heller till en början. Fick svar efter någon vecka. Kunde ju inte skriva allt i mail så ville ju ha kontakt med henne per telefon. Men kontentan blev att vi skulle höras av efter semestern vilket jag kom på nu när jag skriver detta. Måste alltså kontakta min handläggare så snart som möjligt eftersom hon inte har hört av sig. Det är inte lätt att vara sjukskriven men det vet väl alla redan.

Nu blev det här rörigt tycker jag men var bara tvungen att svara på lite frågor jag fått men som jag inte orkat svara på tidigare. Jo, jag jobbar alltså halvtid fortfarande.

torsdag 26 maj 2016

Större och allvarligare än jag tänkt

Imorgon händer det. Mötet. Jag är nervös nu, vet inte alls vad jag ska säga. Vet inte om jag borde ha kopplat in Försäkringskassan. Idag kom min chef och sa att det kommer med ytterligare en person från HR-avdelningen. En rehabsamordnare som var med i början på min sjukskrivning. Så jobbigt det blev. Jag trodde bara att vi skulle ta ett lättsamt snack med den där personen från HR, diskutera lite lätt bara hur man ska tänka framåt. Så jobbigt. Jag mot tre andra. Det är sånt som jag verkligen tycker är jobbigt. Känns som jag mot världen liksom. Kommer det ställas ultimatum. Kommer jag få två val - antingen tar du det här eller också får du gå. Katastroftankar kommer fast jag kanske inte alls behöver tänka så. Nervös. Vad vill jag. Vad ska jag säga. Vad kan jag säga utan att lämna ut mig helt. Så sjukt nervös. Ska försöka sova nu.

måndag 23 maj 2016

Förändring

Idag hade jag samtal med min chef om min arbetssituation. Förra veckan hade jag laddat och visste precis vad jag skulle säga. Idag innan mötet stort svart hål. Jag var tvungen att fråga min vän om vad det var jag skulle säga för hon och jag pratade om det förra veckan. Sagt och gjort berättade jag för chefen hur mina stresspåslag blivit allt mer påtagliga. Att mitt yrke inte fungerar längre. Om några dagar ska vi träffa en person från personalavdelningen (HR). Min chef tycker vi ska se över om jag inte kan få göra något annat, byta tjänst. Men vad är jag beredd på. Vad kan jag gå med på. Vad måste jag gå med på. Frågorna växer och jag är liksom lite chockad över vilken vändning mötet med chefen tog. Var inte alls beredd på det. Men något måste jag ändra på. För att få må bättre.

Skållad råtta - minst sagt!

Fick en kommentar idag på ett av mina tidigare inlägg. Det relaterade till att arbeta som en skållad råtta.

Ja, just nu känns det så i allra högsta grad. Hinner inte andas på jobbet, glömmer bort att ta lugna djupa andetag. Ont i bröstet, kan det va ångest som smyger på. Yr. Ont i kroppen. Arg, besviken, ledsen. När jag upptäcker att jag gör lika mycket eller till och med mer än vissa kollegor som jobbar hundra procent mot mina ynka femtio. Ändå ska jag motivera varför jag inte kan trycka in ännu en uppgift.

Va på massage häromdagen, brukar gå en gång i månaden. Massören sa att jag är den stelaste kunden han haft. Den här gången va det som om jag till och med va öm i huden. Jag är så nära att ge upp igen. På jobbet är jag ingen, INGEN. När kollegorna inte ens bryr sig om att jag jobbar istället för att fika, jobbar över mina timmar och knappt tar någon lunch då och då. De kan sitta och fika i fyrtiofem minuter och snacka skit, rasten är femton minuter egentligen. Trettio minuter som hade kunnat användas till att jobba på, få något gjort. Kom inte till mig sen och säg att ni inte hinner med så jag måste ställa upp mer. Glöm det. Känns som om jag är satt på en viss tjänst för att jag inte vill ha den. Så att jag ska kasta in handduken och ge upp. Säga upp mig eller bli uppsagd.

Får minnesluckor allt oftare. Försvinner plötsligt från ett samtal, mitt i en mening. Svart hål. Men vill inte hitta nödbromsen, vägrar.

Förresten, jag är sjukskriven femtio procent i fyra månader till. Inte aktuellt att öka just nu tyckte läkaren. Vågar inte göra ändringar på medicinfronten, jag är beredd att hålla med den här gången. Fyra månader till. Förstår ni. Fyra månader. När ska jag bli normal.

torsdag 28 april 2016

Tvivel

Det syns oftast inte utanpå. Många ser inte och förstår inte hur det verkligen är. Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte bli en del i sjukförsäkringssnurren under många år, fastna där och inte komma ur den. Jag vill vara frisk, jag vill vara arbetsför till hundra procent. Jag vill vara stark. Jag vill vara uthållig och orka med. Jag vill slippa att få känslan av att huvudet ska sprängas när det blir för mycket, för mycket i min värld vilket jag inte vet om det är samma mått för mig som för någon som inte varit där jag är. Jag tror att jag presterar, att jag arbetar snabbt och effektivt på jobbet men jag börjar tvivla på mig själv. Jag kanske inte gör det, det kanske är därför jag inte hinner med det som jag blir tilldelad att göra. Det kanske är jag som inte är arbetsför för den där halvtiden. Jag tror att jag skriver det jag ska på jobbet som en skållad råtta. Men jag vet inte. Hur snabba är de andra? Jag kanske har fel om mig själv. Jag kanske inte klarar måttet.

onsdag 27 april 2016

Vila - inte träna

Min nuvarande samtalskontakt säger till mig att en utmattning kan man inte träna bort - det är vila, vila och åter vila som kan få en att komma tillbaka. Lika lång tid det har tagit att hamna där - lika lång tid att komma tillbaka, i bästa fall. En depression och en utmattning är två skilda saker. En depression kan komma av en utmattning men i grund och botten handlar det om utmattningen, behandlingen för utmattningen. Inte bara se en depression. Mållös. Det är ju det jag alltid har sagt när det gäller mig. Men nästan ingen har tänkt så, speciellt inte inom vården. Jag har inte bara varit en person med depression - den kom när jag redan passerat väggen. När huvudet redan gjort hål i betongmuren. Då kom depressionen.

Jag har under hela min sjukskrivning fått höra att jag behöver aktivera mig, att komma igång med saker, få bort depressionen genom fysisk träning och andra sociala aktiviteter. Jag har hela tiden försökt göra allt det där med blandade resultat. Inte många har förstått att mycket har gjort mig sämre, har bromsat och förlängt min rehabilitering. Jag har förstått det ibland och ibland inte. Jag har ju velat gjort saker för att komma tillbaka, så snabbt det kan gå. Men samtidigt har jag ju hela tiden känt att det är så, att jag mår sämre av att känna press på att prestera aktiviteter, fysisk träning, sociala situationer. Det tragiska är bara att behöva vila sig genom ett antal år, det är inget liv och jag vill leva.

tisdag 26 april 2016

Hur ska jag göra för att inte gå sönder igen?

Pressad. Känslan av att bli kontrollerad. Stressad så det känns som om huvudet går sönder, uttänjd tills det spricker. Glömmer andas. Stickningar i ansiktet. Värre tinnitus. Blir lätt provocerad på jobbet och ger utlopp för det, lite för mycket. Känns som om ingen på jobbet förstår. Jobbar mer än vad jag ska för att hinna med. Att jobba halvtid fungerar inget bra. Funderar fram och tillbaka på att prova gå upp i tid till 75%, kanske mindre stress då, kanske inte. Stort steg från halvtid, ingen ledig dag som nu. Min vilodag mitt i veckan. Jag behöver den men kanske blir bättre om jag jobbar 75%. Vågar jag?

Känns sådär just nu.