tisdag 25 november 2014

Sänkning och omstrukturering av aktivitetsnivån

Idag har jag haft uppföljningsmöte med AF, FK, arbetsgivaren och terapeuten. Vi kom fram till att inte öka på min arbetstid utan snarare sänka nivån något. En ledig dag i veckan samt flytta om sjukgymnastiken till den lediga dagen även om jag helst hade velat haft en helt ledig dag. Aktivitetsnivån blir jämnare om jag flyttar sjukgymnastiken till den lediga dagen och inte inleder veckan med mastodont-pass, dvs både jobb och sjukgymnastik samma dag. Nu blir det bara ett sådant pass i veckan och det får avsluta arbetsveckan och helgen får agera återhämtning.

Igår hade jag uppföljning med min läkare. Han vill att jag lägger till ytterligare en medicin för att stabilisera måendet. Jag vill inte äta mer mediciner och vet nu inte alls hur jag ska göra. Jag har redan sagt nej till denna medicin en gång innan sommaren då jag upplevde att jag var på bättringsvägen och tyckte då att det var dumt att förstöra det. Jag vill ju helst sluta med de mediciner jag redan äter men det tycker inte läkaren att jag bör göra just nu. Känns som om det är så enkelt att bara skriva ut mediciner som om det vore en snabb lösning på problemet. Måste fundera lite till på det där men troligtvis tänker jag inte börja med någon mer medicin. Men å andra sidan måste man gå med på den behandling som erbjuds för att ha gjort sitt till för tillfrisknandet.

onsdag 19 november 2014

Träningsvärk eller bara för mycket

Svackan verkar hålla i sig. Förra veckan var jag på sjukgymnastiken men det blev ingen direkt hårdträning (hårdträning i min bemärkelse). Jag fick börja med akupunktur förra måndagen, har en axel som känns spänd och den vill liksom inte följa med ner när jag ska släppa ner axlarna. Är nog rätt spänd överlag i muskulaturen. Problemet med axeln och muskulaturen runt omkring har pågått ett tag så det var verkligen hög tid att försöka åtgärda det. Jag har fått dragit ner på min aktivitetsnivå, tagit steg tillbaka i min träning. Jag har ingen ork kvar. Allt börjar kännas övermäktigt igen. Det känns så nedslående, jag vill ju bara bli bra.

Idag var jag tvungen att stanna hemma från arbetsträningen, första gången sen jag började i oktober. Jag har träningsvärk eller värk på grund av något i hela kroppen. I leder och muskulatur, fötter, ben, rygg, nacke, armar och huvud. Trött är jag också, varit helt frånvarande idag. Har bara legat på soffan hela dagen fram tills kvällen kom. Igår var jag på jobbet längre än de vanliga två timmarna på grund av en utvecklingsdag med arbetsgruppen. Jag avbröt dock efter 3,5 timme, då fick det räcka för mig. I måndags sjukgymnastik och akupunktur. I söndags en promenad, lite längre än vad jag brukar. Sammantaget blev det för mycket. Lärdom: jag tror att jag orkar mer än vad jag gör just nu.

fredag 7 november 2014

Som om det inte räckte med ett bakslag

Ja, hur ska jag skriva det här. Nästa vecka ska vi fira en kollega på jobbet som fyller stort, gå ut och äta och ge present. En nära kollega. Jag vill följa med, tror att jag orkar och klarar det men om det inte vore för ett stort MEN.

Glad svarade jag på mailet att jag ville följa med och vilken mat jag ville ha, men precis i samma ögonblick som jag ska trycka iväg mailet ser jag det som jag inte behövde just nu. Människan som till stor del bidragit till att driva mig i väggen är inbjuden och ska med på den här middagen. Människan som får mitt blod att frysa till is, hjärtat ömsom stanna och ömsom slå så hårt att det gör ont. Jag raderar mitt svar. Kan inte längre följa med. Kommer inte fixa det, kommer bryta ihop, gråta, ställa till med en scen. Men jag vill ju fira min kollega. Ska den där människan få förstöra det? Ska den där människan få vinna återigen? Blir min bitterhet ännu mer djup och tärande? Kan jag följa med och hantera situationen?

Människan tillhör inte min arbetsgrupp så varför den där skulle följa med förstår jag inte. Lyckas alltid hålla sig framme och nästla sig in för egen vinnings skull. Får svårt att andas bara jag tänker på det. Hur många år ska det behöva ta innan jag kan hantera den där? Jag går ju i terapi men det har inte hjälpt än, inte när det gäller den där människan. Nästan snällt av mig att kalla den där för människa.

Jag måste bli hård, skapa ett hårt skal så inget biter på mig, inget kan påverka mig negativt. Men jag är inte sådan, är mjuk, känslosam och lättpåverkad. Vill inte vara hård och känslolös. Känslolös har jag varit ändå så det räcker under min sjukskrivning, då när depressionen var som värst. Men det kanske är enda sättet för att överleva.

Helgen är förstörd, kommer bara att tänka på det där. Försöka komma fram till hur jag ska göra. Måste bestämma mig, mat ska beställas, är beställt men jag får komma in med min beställning på måndag om det behövs. Svårt att andas.

Bakslag eller bara en dipp

Nu har jag varit igång och arbetstränat i över fem veckor. Det har ju gått lite upp och ner men jag har ändå orkat med. Det har rullat på med både arbetsträning, sjukgymnastik och yoga. Tills den här veckan startade. Ont i kroppen, dimma i huvudet, orkeslöshet och ett inre som bara skriker efter ensamhet. Känslan av att inte orka med, att inte behöva vara uppbokad, att bara kunna försvinna bort en stund och bara vara för mig själv. Inte en stund, typ hela tiden. Ingen sjukgymnastik i måndags, ingen yoga i onsdags. Men jag har varit på jobbet, det prioriterade jag. Känns sådär. Tryck över bröstet, kanske ångest. Vill vara ifred.