måndag 23 mars 2015

Hjärndimma

Idag va ingen bra dag på jobbet. Kunde inte koncentrera mig, kunde inte få ihop det jag skulle skriva. Allt kändes bara rörigt. Tidspress. Va tvungen att bli färdig innan jag gick hem. Blev kvar längre än vad jag skulle. Kändes inte bra. Rädd för att aldrig komma tillbaka, rädd att ha tappat min förmåga. Men vad skulle jag göra istället? Jag har tappat all längtan, tappat bort framtidstron. Det är helt blankt när jag försöker tänka ut vad jag vill bli när jag blir stor. Frustrerande. Svart hål.

lördag 21 mars 2015

Psykiatriker som gick in i väggen

Lyssna på den här intervjun med psykiatrikern som själv gick in i väggen. Jag känner igen mig i mycket hon beskriver. Hur man ena dagen kan utföra något och andra dagen fungerar det inte. Att det går upp och ner, fram och tillbaka.

torsdag 19 mars 2015

Tung degklump

Min lediga dag. Orkar ingenting. Får ingenting gjort. Tung degklump. Handlingsförlamad.

Är detta meningen med livet?

Hur ska jag klara mig utan min lediga dag? Ångestklump i magen.

onsdag 18 mars 2015

Var snäll mot dig själv!

"Du slår så hårt på dig själv, så hårt skulle du aldrig slå någon annan."

Det har etsat sig kvar i min hjärna, de där orden min terapeut sa häromdagen. Varför ska det vara så svårt att va snäll mot sig själv? Att inte se allt som inte blev som det va tänkt som misslyckanden? Att älska sig själv? Att respektera sig själv? Att säga nej? Hur bär man sig åt när man aldrig har lyckats med allt detta tidigare? Att inte slå på sig själv!

måndag 9 mars 2015

Vänner

Jag har under en tid funderat på begreppen vän, vänskap och vänner. När är man vänner och när börjar det suddas ut i något ytligare, kanske helt förintas och upphöra?

Wiktionarys definition på vän är: person som en annan person är nära bekant med och vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit.

När slutar man att vara nära någon annan person? Det finns människor i mitt liv som jag varit väldigt nära vän med, riktigt nära. Men det är idag människor som jag inte alls har kontakt med längre vilket känns väldigt konstigt när jag tänker på det. Konstigt därför att vi delat så mycket djupt från vårt innersta. Nästan känt varandra bättre än vi känt oss själva. Det gör mig ledsen. Men jag känner att vissa av dessa människor har valt bort mig och då är det deras val, jag har gjort försök att finnas kvar men det har hela tiden runnit ut i sanden av olika anledningar. Några har bara försvunnit bort, sakta men säkert.

Det finns även människor i mitt liv som jag varit vän med men kanske inte så nära som de jag beskrivit ovan. Men mer vän än bekant, något där i mellan kanske. Dessa har också försvunnit, några tidigare i livet på grund av ändrad familjesituation, boplats eller vad det nu beror på, några har försvunnit sedan jag blev sjuk, dragit sig undan. Jag har inte orkat upprätthålla dessa kontakter.

Jag har nästan inga vänner kvar. Har bara en enda nära vän idag som jag faktiskt kan kalla för nära vän. Jag behöver fler vänner, behöver ett socialt nätverk, ett socialt sammanhang att få växa i men jag har inte kraften att göra något åt det. Vet inte var jag hör hemma, i vilken kontext jag skulle kunna hitta några vänner. Jag behöver människor som ger mig energi, inte tar. Jag behöver människor att skratta tillsammans med, att göra roliga och upplyftande saker med, att kunna vara både glad och ledsen med. Men jag vet inte var eller hur jag ska börja. Hur hittar man nya vänner när man är mitt i livet? När man inte har orken eller tycker att livet är toppen? Vem vill bli vän med en ibland nedstämd person som aldrig orkar umgås? Det blir lite moment 22.

söndag 8 mars 2015

Rehabiliteringsplanering

Nyligen hade jag rehabiliteringsuppföljning med FK, arbetsgivaren och vården. Jag har nu arbetstränat i lite mer än fem månader. Det har inte gått så fort uppåt som jag först trodde. Nu som först har jag precis kommit upp i 25 %. På mötet kom vi överens om att jag ska försöka nå halvtid förste juni. Det blir en ökning med 15 minuter per dag varje vecka. Min lediga dag i veckan får jag ha kvar fram tills nästa avstämning i april men sen ryker den också. Får nästan ångest när jag tänker på det. Jag behöver verkligen min lediga dag. Jag som redan känner att det är för mycket med sjukgymnastik på min lediga dag. Jag får ta ett steg i taget och försöka, jag kan inget annat göra.

Min terapeut och jag kom överens om att jag max ska delta i möten en timme om dagen eftersom mötena tar sådan energi från mig. Jag har svårt att orka med, hänger inte med tillslut och får anstränga hjärnan till det yttersta vilket resulterar i hjärntrötthet, huvudvärk och allmänt dåligt mående. Känns även en timme för mycket ska jag dra ner fem-tio minuter för att se var mitt max är för att jag även efter mötet skall kunna fungera bra. När jag hittar den nivån får jag köra så ett tag för att sedan successivt arbeta tiden uppåt.

lördag 7 mars 2015

Läkarsamtal

I mitt förra inlägg skrev jag om min läkare som hade en felaktig bild och inställning till hur jag har agerat när det gäller mina vårdkontakter och erbjudna behandlingar. Igår fick jag äntligen en telefontid med läkaren och han bad om ursäkt, jag var rak och ifrågasatte hans syn och vad det stod i journalen vilket han grundat sina åsikter på. Kändes som om vi faktiskt kom överens, han skrev ner vad jag sa i journalen och ändrade uppfattning om hur saker och ting förhöll sig. Nu hoppas jag verkligen att han kommer ihåg allt det där tills nästa gång och att han faktiskt skrev vad jag sa och inte feltolkade det också. Men det kändes i vilket fall som helst bra efter det samtalet. Han tjatade inte om att jag skulle äta mer mediciner utan stöttade mig i nertrappningen som jag håller på med. Blev nästan förvånad. Den här veckan har varit bättre än förra. Då hade han nog fått stoppa i mig vad som helst, jag hade gått med på det mesta. Nu är jag tillbaka, inga mer mediciner än de jag redan har. Mitt dåliga mående senaste veckorna har nog till stora delar berott på medicinjusteringen. Nu känns det som om det går uppåt igen.

måndag 2 mars 2015

Trodde inte jag skulle behöva skriva det här..

Det har gått nästan 1,5 månad sedan jag trappade ner en av mina mediciner. Jag tänkte verkligen bli av med medicinerna. Men det verkar som om jag får ge mig just nu, trappa upp igen eller börja med någon ny medicin. Depressionen har börjat göra sig starkt påmind igen vilket känns så konstigt, overkligt. Om det fortsätter så här kommer jag inte att klara av arbetsträningen alls. Frågan är bara hur länge man ska stå ut, skilja på utsättningssymtom och verklig depression. Till på råga på allt skriver min läkare till min terapeut, i samband med att terapeuten efterfrågade en telefonkontakt från min läkare till mig, att jag skulle ha avsagt mig läkarbesök, tackat nej till vidare samtalsbehandling och sagt nej till föreslagen medicinering och därför förstod han inte varför han skulle ringa mig. Något minne av att jag skulle ha en nedtrappningsöverenskommelse med honom det hade han inte. Så dum jag känner mig, liten, utlämnad. Vad står det egentligen om mig i mina journaler, vad står det mer som inte är sant? Vad är det mer som är utelämnat som visar på hur saker förhåller sig?

Ja, jag ringde till mottagningen för att fråga varför jag skulle få komma till en annan läkare vid sista återbesöket. Jag ville fortsätta ha samma läkare eftersom jag tidigare fått byta så mycket. Sekreteraren skulle kolla upp detta och återkomma. Istället fick jag en telefontid till min gamla läkare och min besökstid ströks. Jag bara undrade och ställde frågan om det var möjligt att få behålla samma läkare!!!? Men det tolkades tydligen som om jag sagt ifrån om läkarbesök!

Ja, jag har slutat gå till min psykoterapeut efter nästan två års tid men det var något som jag uppfattade som ett gemensamt beslut mellan mig och min terapeut och att det dessutom var hon som initierade det hela. Jag kom inte längre tillsammans med henne, det blev mest prat om samma saker och det kändes nog som om vi var färdiga med varandra. Jag hade ju redan påbörjat KBT-terapi parallellt och det var också där jag kände att jag kom framåt och hade större behov av, dessutom fanns den terapeuten på närmre håll rent logistikmässigt för mig.

Ja, jag har sagt nej till föreslagen medicinering därför att de redan lyckats få mig att gå med på två olika preparat redan. (Fler innan dess men som blivit utbytta). Jag har varit rädd för biverkningar, rädd att bli ännu mer trött och håglös vilket jag också fört en diskussion om med min läkare och som han ändå verkade förstå och acceptera. Beroende av ännu mer mediciner, fast det blir man inte enligt läkaren, beroende alltså. Jo, eller hur?! Varför reagerar kroppen då negativt när man tar bort medicinen man ätit?

Nej, jag vill bara skrika åt dem att de kan dra någonstans just nu. För jag har verkligen inte velat bidra till en försämring av mitt mående. Mitt sikte har hela tiden varit att bli bättre, få må bra på riktigt.