Prestigeförlust - bakslag eller vad det nu ska kallas

Att vilja sträva mot ett mål långt där borta som vart efter tiden går bara kommer närmare och närmare men ju längre tiden går ju mer tydligt blir det att målet kommer missas, det känns inte bra. Verkligen inte bra. Jag hade ett mål att nå i slutet på januari 2016 - att komma upp till heltid under arbetsträningen så jag då kunde börja jobba på riktigt. Det gick inte så målet skrevs om till att nå 75 procent. Nu verkar även det målet vara för stort. Jag ska backa fyra timmar i veckan, hade kommit upp i lite mer än halvtid sedan lite mer än en månad tillbaka, målet att nå 75 procent var i sikte. Men. När är gränsen då man inte längre klarar av både jobb och familj? Vad är skäligt att försaka för att kunna arbeta? Jag är väldigt känslig för yttre stress, krav, saker jag måste hjälpa till med, vill bara försvinna, får en stor tung äcklig klump inom mig. Vill vara ifred, dra ner persiennerna och låtsas som om jag inte är hemma ifall någon skulle få för sig att ringa på dörren. Så kan det vara i värsta fall fyra-fem dagar i rad, inte gå utanför dörren, inte klä på sig vanliga kläder utan gå i pyjamasen dygnet runt, inte duscha, verkligen inte vilja träffa folk, gömmer mig. Nu har läkaren, rehabsamordnaren och Försäkringskassan bedömt att jag ska backa, backa till 50 procent, sänka målet ytterligare. Nu är målet halvtid, att kunna börja jobba halvtid när arbetsträningen upphör i slutet på januari. Jag var inte överens om detta, jag vill ju mer, känns som en prestigegrej. Känns som om jag förlorat och skäms för det. Men jag förstår ju att de vill mig väl, att det ska vara hållbart över tid. Läkaren sa att jobbet inte skulle ta över så jag inte orkade med att vara mamma. Att det inte fick göra det. På nåt sätt känner jag mig också lättad. Lättad över att någon säger till mig att jag faktiskt inte ska lägga ner hela min kraft på mitt arbete, att jag faktiskt ska klara av att ha ett socialt liv utanför, att klara av att vara mamma så som det borde vara. Men ändå så skäms jag. Jag duger inte till, räcker inte till att vara fungerande på en normal nivå. Slits mellan lättnad och skam. Ett bakslag.

Ångesten blev så stark inför att behöva tala om på jobbet att jag skulle backa. Jag fick inte ur mig det första dagen, inte heller andra dagen, tredje dagen var jag hemma. Först den fjärde dagen vågade jag säga något. Blev inte lika jobbigt som jag tänkt. Vad knäpp man är, vad knäpp jag är.

Att acceptera, omvärdera, tänka positivt på det som ändå förändrats i rätt riktning, se var jag är nu i förhållande till för ett år sedan, två år sedan, tre år sedan. Det är svårt. Vill ju vara duktig.