tisdag 21 oktober 2014

Att se det positiva i det negativa

I fredags fick jag ett riktigt bakslag i min arbetsträning. Följde med på ett möte, vi var sex stycken. I början gick allt jättebra. Jag kunde till och med delta i diskussionen och jag kom ihåg hur man gjorde vissa saker. Men sen, helt utan förvarning, blev allas prat bara för mycket. Min hjärna kändes som om den skulle sprängas, ljudnivån ökade och ökade, och jag kände hur paniken kom smygande. Jag försökte bemästra situationen och stanna kvar i den men min chef såg på mig att allt inte var okej och sa tillslut till mig att gå ut från mötet, att jag inte behövde sitta kvar. Hon följde med ut. Då brast det, tårarna kom och skammen kom över mig. Jag trodde att jag var bättre än så här, trodde faktiskt att jag skulle klara det där mötet. Skämdes. Men ingen räknar med att jag ska tuta och köra precis som om inget hänt, ingen annan än jag själv. Sover dåligt. Somnar inte, vaknar tidigt.

Idag träffade jag min terapeut. Hon försöker få mig att se det positiva som hänt senaste månaderna. Jag är på arbetsplatsen, jag sa ja till att följa med på mötet och jag kände att jag ville det. Jag tänkte bemästra situationen och hade förmodligen gjort det om inte min chef hade tagit med mig ut. Jag kom ihåg saker sen tidigare och jag var delaktig. Detta fanns inte på kartan för ett halvår sedan. Så jag får helt enkelt försöka se det positiva i det negativa som jag upplevde som bakslag, som ett slag i ansiktet. Men måste vara positiv. Ändra tankesätt. Positiv.

2 kommentarer:

  1. Tråkigt att det blev som det blev! Visst är det bra att ha ett positivt perspektiv på saker och ting men visst måste du få vara både ledsen och frustrerad! Du är ju mycket bättre nu men jämfört med då du var frisk är ju saken något helt annat! Om du ändå ska se något positivt med händelsen är det att du vet var gränsen går just nu - och efter du återhämtat dig kan du lättare undvika att pusha dej så hårt!
    Stor kram till dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Malin! Ja, nu har det gått över en vecka sen det blev så där tokigt. Tyvärr har jag inte riktigt vågat mig på att medverka på något mer möte än med tanke på det som hände men jag känner att jag ska tillåta mig att ta det i den takt jag klarar av och inte tvinga mig att delta bara för att jag ska försöka komma tillbaka så fort som möjligt, risken är ju den motsatta. Sen finns det ju en risk i att undvika att delta i möten också givetvis och det är väl främst att jag vidmakthåller min svårighet att delta och den rädsla som faktiskt finns för att "misslyckas" igen. Kram

      Radera