Igår när jag träffade min terapeut pratade vi om det här med att jobba 100 %. Är det dit jag ska komma, vill jag det, kommer jag att någonsin kunna det? Jag hoppas ju det! Men min terapeut ville ta ner mig på jorden lite, ställa om siktet lite lägre för att det skulle bli mer hanterbart, mer verklighetsanknutet, mer rimligt i dagsläget. Jag tänkte mig att vara uppe i halvtid om lite mer än två månader, min terapeut ökade på det med en och en halv månad, flyttade fram gränserna lite. Jag tänkte heltid till nyår, min terapeut 75 %. På ett sätt är jag tacksam för att någon faktiskt bromsar mig, för det är jag dålig på själv. Men samtidigt får jag ångest över att det tar tid, över att jag inte kommer framåt i snabbare takt. Men jag vet ju att risken är så enormt stor att jag får ett så stort bakslag att jag inte kommer igen, kanske inte någonsin, om jag driver på för snabbt.
Jag har hela tiden känslan av att jag måste försvara mig. Försvara varför jag inte kommer upp i tid snabbare. Försvara min sjukdom och hur det är. Det komiska är att det inte är FK och vården som jag måste slås mot utan snarare omgivningen i övrigt. Man kunde ju tänka sig att det skulle vara tvärtom men nej, inte just nu.
Det är nog klokt att du tar det lite lungt! Tänk vilka framsteg du faktiskt redan gjort! Att du är tillbaka och jobbar är ju jättestort! Kram <3 / Madde
SvaraRaderaTack Madde! <3
RaderaVisst är det skönt att det finns folk som bromsar upp en när man själv inte gör det. Har också många runt mig som gör det. Man vill så mycket men kroppen orkar inte. Låt det ta den tid det tar, har själv nu insett att man måste göra det efter fyra bakslag. Har precis samma problem som du att man måste försvara sin sjukdom mot vissa människor. Har inte heller haft nå större problem med varken F kassan eller läkare som tur är. Vi är många därute som kämpar med dig. Kram Helena
SvaraRaderaTack för orden Helena! Kram
Radera