En tung månad

Det har börjat ta emot igen, så där äckligt mycket att det känns fysiskt inombords. Förra veckan kunde jag inte gå till arbetsträningen, jag kunde bara inte. Jag kände så starkt motstånd inombords så jag lyssnade på det. Bra eller dåligt, vet inte. Min KBT-terapeut skulle nog kunna säga att det var dåligt för jag lät ångesten vinna men jag var tvungen att prioritera mig själv, sätta mig själv i första rummet och inte tvinga mig själv till något som kändes omöjligt just då.

För två veckor sedan hade jag uppföljning med min läkare. Jag fick göra såna där tester för att se om jag fortfarande var deprimerad, det var jag ju förstås enligt läkaren. Själv anser jag mig bara vara utmattad men det är så svårt att säga vad som är vad. Men jag kan väl hålla med om att jag under senaste halvåret börjat gå neråt igen i mitt mående. Jag gick med på att börja med en ny medicin, fast jag vägrat i nästan ett år. Men jag orkar inte ha det så här längre, var tvungen att pröva nu, vad har jag att förlora liksom. Men självklart är jag rädd för biverkningar och negativa konsekvenser av medicinen men det är ju inte säkert att det blir något sådant. Jag är inne i medicinträsket och verkar inte ta mig ur som jag planerat, inte på överskådlig tid i alla fall.

Jag borde verkligen byta arbetsplats, jag vet! Men hur ska jag kunna göra det? Hur ska jag kunna sätta mig själv och min familj i arbetslöshet och dessutom med en lång pågående sjukskrivning? Hur ska jag kunna få ett annat jobb när jag inte ens kan prestera på arbetsträningen vissa dagar? Arbetsträningen som inte kräver något av mig egentligen.

Sjukskrivningen förlängdes tre månader, arbetsträning med förutsättningen att tiden ökas väldigt långsamt och strukturerat. Läkaruppföljning om sex veckor.