Som om det inte räckte med ett bakslag

Ja, hur ska jag skriva det här. Nästa vecka ska vi fira en kollega på jobbet som fyller stort, gå ut och äta och ge present. En nära kollega. Jag vill följa med, tror att jag orkar och klarar det men om det inte vore för ett stort MEN.

Glad svarade jag på mailet att jag ville följa med och vilken mat jag ville ha, men precis i samma ögonblick som jag ska trycka iväg mailet ser jag det som jag inte behövde just nu. Människan som till stor del bidragit till att driva mig i väggen är inbjuden och ska med på den här middagen. Människan som får mitt blod att frysa till is, hjärtat ömsom stanna och ömsom slå så hårt att det gör ont. Jag raderar mitt svar. Kan inte längre följa med. Kommer inte fixa det, kommer bryta ihop, gråta, ställa till med en scen. Men jag vill ju fira min kollega. Ska den där människan få förstöra det? Ska den där människan få vinna återigen? Blir min bitterhet ännu mer djup och tärande? Kan jag följa med och hantera situationen?

Människan tillhör inte min arbetsgrupp så varför den där skulle följa med förstår jag inte. Lyckas alltid hålla sig framme och nästla sig in för egen vinnings skull. Får svårt att andas bara jag tänker på det. Hur många år ska det behöva ta innan jag kan hantera den där? Jag går ju i terapi men det har inte hjälpt än, inte när det gäller den där människan. Nästan snällt av mig att kalla den där för människa.

Jag måste bli hård, skapa ett hårt skal så inget biter på mig, inget kan påverka mig negativt. Men jag är inte sådan, är mjuk, känslosam och lättpåverkad. Vill inte vara hård och känslolös. Känslolös har jag varit ändå så det räcker under min sjukskrivning, då när depressionen var som värst. Men det kanske är enda sättet för att överleva.

Helgen är förstörd, kommer bara att tänka på det där. Försöka komma fram till hur jag ska göra. Måste bestämma mig, mat ska beställas, är beställt men jag får komma in med min beställning på måndag om det behövs. Svårt att andas.