Trodde inte jag skulle behöva skriva det här..

Det har gått nästan 1,5 månad sedan jag trappade ner en av mina mediciner. Jag tänkte verkligen bli av med medicinerna. Men det verkar som om jag får ge mig just nu, trappa upp igen eller börja med någon ny medicin. Depressionen har börjat göra sig starkt påmind igen vilket känns så konstigt, overkligt. Om det fortsätter så här kommer jag inte att klara av arbetsträningen alls. Frågan är bara hur länge man ska stå ut, skilja på utsättningssymtom och verklig depression. Till på råga på allt skriver min läkare till min terapeut, i samband med att terapeuten efterfrågade en telefonkontakt från min läkare till mig, att jag skulle ha avsagt mig läkarbesök, tackat nej till vidare samtalsbehandling och sagt nej till föreslagen medicinering och därför förstod han inte varför han skulle ringa mig. Något minne av att jag skulle ha en nedtrappningsöverenskommelse med honom det hade han inte. Så dum jag känner mig, liten, utlämnad. Vad står det egentligen om mig i mina journaler, vad står det mer som inte är sant? Vad är det mer som är utelämnat som visar på hur saker förhåller sig?

Ja, jag ringde till mottagningen för att fråga varför jag skulle få komma till en annan läkare vid sista återbesöket. Jag ville fortsätta ha samma läkare eftersom jag tidigare fått byta så mycket. Sekreteraren skulle kolla upp detta och återkomma. Istället fick jag en telefontid till min gamla läkare och min besökstid ströks. Jag bara undrade och ställde frågan om det var möjligt att få behålla samma läkare!!!? Men det tolkades tydligen som om jag sagt ifrån om läkarbesök!

Ja, jag har slutat gå till min psykoterapeut efter nästan två års tid men det var något som jag uppfattade som ett gemensamt beslut mellan mig och min terapeut och att det dessutom var hon som initierade det hela. Jag kom inte längre tillsammans med henne, det blev mest prat om samma saker och det kändes nog som om vi var färdiga med varandra. Jag hade ju redan påbörjat KBT-terapi parallellt och det var också där jag kände att jag kom framåt och hade större behov av, dessutom fanns den terapeuten på närmre håll rent logistikmässigt för mig.

Ja, jag har sagt nej till föreslagen medicinering därför att de redan lyckats få mig att gå med på två olika preparat redan. (Fler innan dess men som blivit utbytta). Jag har varit rädd för biverkningar, rädd att bli ännu mer trött och håglös vilket jag också fört en diskussion om med min läkare och som han ändå verkade förstå och acceptera. Beroende av ännu mer mediciner, fast det blir man inte enligt läkaren, beroende alltså. Jo, eller hur?! Varför reagerar kroppen då negativt när man tar bort medicinen man ätit?

Nej, jag vill bara skrika åt dem att de kan dra någonstans just nu. För jag har verkligen inte velat bidra till en försämring av mitt mående. Mitt sikte har hela tiden varit att bli bättre, få må bra på riktigt.